FRÅN LÄRARE TILL MÄSTARE, FRÅN KEPS TILL KÄRLEK.

 

I går ringde en kille i 7:an mig och undrade om han fick säga ett par saker. Han hade funderat lite efter det att jag hade föreläst dagen innan. Han undrade hur jag skulle tänka kring betyg. Han mådde dåligt och kände så stor press. Men efter det att jag hade talat på skolan så hade han varit med om en ”uppenbarelse”. (sjukt fint ord att höra från en 13 åring..) Han kände att för första gången hade han fattat att skolan inte handlade om betyg, bäst på prov och att pressa sig hela tiden utan att skolan var ju till för honom och att det handlade om att utvecklas i sitt egna liv liksom. Att leva.

Jag blev så glad men samtidigt ledsen.

Vad händer just nu?

Skoldebatten är intensiv i media. Vi ifrågasätter läxor, vi ifrågasätter prov, arbetsmiljö, föräldrar anmäler rektorer…Skolpolitiken talar om mer prov, betyg i lägre åldrar, mer mätningar….

Jag tror det som händer just nu är ett så tydligt tecken på att vi vuxit ur gårdagens skola. Med de barn som växer upp idag, nästan som en ny art, funkar inte det gamla tänket längre. Det handlar inte bara om att vi lever i ett digitalt samhälle och hur det revolutionerar vårt sätt att lära utan det handlar än mer om hur vi människor idag måste fundera kring ord som likavärde, respekt, bemötande, passion och kärlek.

När jag 2013 hör hur personal förbjuder kepsar, hur vi kräver att barn ska se oss in i ögonen när vi talar de till rätta, hur barn får kvarsittning, låses ut från klassrummet vid sen ankomst, när jag hör hur eleverna är lata och hur man än försöker tydligt skriva på tavlan vad de ska fatta så verkar de bara skita i det, så skriker det i hela mig. Inte för att personalen vill de unga illa, inte medvetet, men det bli illa. Och det gör ont, i ungdomarna. Vi måste våga ta oss från tanken om krav på respekt till att mer ifrågasätta oss själva om vi förtjänar den. När vi hotar med kvarsittning, beslagtar mobiler, sliter av de sina smycken (ex kepsar) så vet i tusan om vi verkligen gör det… förtjänar den respekt vi önskar oss.

Vi måste fråga oss själva på djupaste djupaste plan:

– Varför får inte mina vänner i skolan ha keps på sig?

– Varför tycker jag att deras intresse av mobilerna och datorerna bara är skit?

– Hur god är min relation med mina elever, älskar de mig? Älskar jag dom?

– Älskar jag mina ungdomar jag möter om dagarna?

– Varför måste de se mig in i ögonen när jag skäller på de?

När jag gick i skolan så var lärarna levande uppslagsverk, orakel, som visste allt. Det var en ganska så auktoritär hållning och man ifrågasatte inte, man skulle sitta tyst , lära sig och rektorn var man skiträdd för. De lärare och ledare som resonerar likadant i dag, att de ska vara levande uppslagsverk och med makten att kräva lydnad är rökta! Vi måste ta oss ifrån denna bild, vi måste gå ifrån att vara levande uppslagsverk till att bli magiker. Vi måste skapa magi! Vi måste bygga vackra relationer, vi måste stötta barn i deras egen lust, vi måste bygga självkänsla, vi måste bejaka barnen som de är precis som de är här och NU!

Och NU bär ungdomar keps, man kan se kalsongerna, man har stavar i tungan, man går runt med tröjor med märket KLIToris, man lyssnar på musik med en jävla massa bas och man spelar spel där man skjuter varandra! Oavsett vad jag tycker och tänker och tror om detta så måste jag bejaka dessa människor. Det handlar om att värna andra människors egen integritet och att vi ser varandra från ett likavärdeperspektiv.

Om jag på allvar menar att jag kräver att alla ungdomar ska ta av sig sina huvudbonader innan jag börjar föreläsa så gör jag alla en björntjänst. Jag kommer att direkt visa min publik att jag vet bättre än er och jag kommer att utöva min makt på er. Ni har inte en chans! Jag kommer att direkt skapa ett avstånd. Jag kommer att utsätta en massa barn som stått i flera minuter på morgonen och gjort i ordning sin ”kepsfrilla”, det vill säga att fixa sin frisyr i samklang med sin keps, en keps de kanske har sparat till i månader, en väldigt obehaglig upplevelse.
Barn tar inte på sig kepsar, lyssnar på musik, klär sig i kläder osv för att reta mig!! De gör det för sin egen skull och då blir det konstigt om jag klampar in med min makt och fråntar de denna fria vilja och sätt att kommunicera med omvärlden.

Jag har aldrig aldrig aldrig ens tänkt denna tanke. Att jag skulle be min publik att vara på ett visst sätt, aldrig! Jag tror det är viktigare än någonsin att vi vågar tala om detta öppet vi pedagoger emellan. Varför tänker jag som jag gör och varför tänker du som du gör?

Skit i skolan, rektorer, lärare, prov, läxor….det handlar om tre saker.

Tid, Kärlek och en Vision för framtiden…Här och Nu!

Vi har sååå mycket tid vi vuxna tillsammans med våra unga. Cirka 2,5 miljoner minuter ihop i det vi idag kallar skola. Detta för att skapa så goda förutsättningar som möjligt för att våra barn ska bli bra på att leva. Bra på att bygga sig själva, stötta andra och skapa en värld vi alla drömmer om. För att detta ska funka måste vi våga tala om kärlek. Passionen i vårt jobb att möta dessa unga människor precis som de är. Passion kring det vi vill bidra med. Matematik, språk, matlagning, teknik….allt vad det nu kan vara som vi vill göra de små nyfikna på i deras resa i livet. Vi måste bygga kärleksfulla, respektabla relationer…inte använda makt, bestraffningar, prov, betyg, läxor, kvarsittning…som gör att barn behöver få en ”uppenbarelse” för att förstå varför de lever överhuvudtaget! Vi måste våga se oss som samskapare av en vision för framtiden. Vi måste bygga vår dröm här och nu. Och dessa drömmare står rakt framför oss här och nu, några centimeter nedanför vår blick. Vi måste gå ner på knä för framtiden och möta dessa framtida ledare på lika nivå. Vi måste buga oss och tjäna våra unga, vi är här sååå mycket för dom.

Och om jag känner tvärtom, att de ska buga sig inför mig, att jag är mer rätt än dom, att jag vet mer, att jag kräver respekt, att de är lata, att de måste bli mer motiverade….så kanske jag behöver titta mig själv i spegeln och fråga mig varför gör jag det jag gör om dagarna. NU MENAR JAG INTE att vara taskig mot pedagoger, inte alls…tvärtom om. Ibland förändras saker för oss i livet att vi glömmer bort oss själva och istället lever i motvind och sårar oss själva. Behöver inte vara skolan, kan vara en partner. En livspartner förändras och vi fortsätter att kämpa kvar trots att vi märker att passionen och kärleken försvunnit. Vi börjar tro det är fel på oss själva, men det är inte fel på någon, vi har vara förändrats.

När jag idag fick en tweet med en bild på hur lärare och elever tillsammans format en studiedag i dag för 6:orna så inser jag återigen att vår bästa tid är nu. Det är just nu allting alltid händer…vill vi vara med?

På samma villkor? Är du beredd att böja dig ner för att möta någon med lika värde…

Låt oss tillsammans fira….TID, KÄRLEK, EN VISION..HÄR OCH NU!

Leve det vi, så kallat, kallar skolan! En del av livet, för livet!

/Micke

Ps. bilden är från http://hjartatskogshaga.wordpress.com

studiedag

Skola OKTOBER 11, 2013

KOMMENTARER

0 svar till “FRÅN LÄRARE TILL MÄSTARE, FRÅN KEPS TILL KÄRLEK.”

Lämna ett svar


Konsten att ge och att våga få…

  I onsdags skrev jag på FB och Instagram om hur jag på morgonen hittade en lapp innanför vindrutan på min bil. Den var noga inplastad mot fukt och det […]

400

  ”Klockan är nästan halv åtta och jag kommer innanför dörren. Varit en lång arbetsdag. Jag sjunker ner på kökstolen och tittar under foliet på middagstallriken. Mat att värma. Plötsligt […]

Relationsbyggande 2.0

  ”Denna text har tidigare publicerats i samarbete med Jesper Juuls, Family Labs inspirationsbrev. Ett mail som kommer ut en gång i månaden till de som väljer att prenumerera. Ett […]

SENASTE FRÅN INSTAGRAM

FÖR BOKNING OCH KONTAKT



Kontaktuppgifter

MICKE GUNNARSSON.