Tre fingrar tillbaka !


”Denna text har tidigare publicerats i samarbete med Jesper Juuls, Family Labs inspirationsbrev. Ett mail som kommer ut en gång i månaden till de som väljer att prenumerera. Ett samarbete mellan mig, min fina fru Jenny och Family Lab. Det handlar om relationer, våra barn och föräldrarskap här och nu. Vill du också ha detta mail, klicka här.”

 

 

30/11/2013 Detta nyhetsbrev får bli lite speciellt, i alla fall för mig. Sitter just nu på ett plan, på väg mot semester. Det har varit ett intensivt år med många föreläsningar och möten med vuxna och unga i vårt avlånga land. Ska bli skönt att bara vara, bara vara med familjen. I vilket fall, jag har precis sett klart en film på planet, The Freedom Writers . Min kära fru Jenny har petat på mig flera gånger och undrat vad jag hållit på med. Man kan väl säga som så här, jag är ganska så känslig av mig när det kommer till bl.a film. Men denna film var riktigt bra. Den baserar sig på en verklig händelse då en lärare fick jobb på en skola med mängder av trasiga elever. Jag säger inte mer än så, rekommenderar istället er att se den. För mig handlar den om kärlek, tro och ömsesidig respekt människor emellan. Hur vi aldrig kan kräva respekt av någon annan utan måste förtjäna den. Och detta genom att visa samma respekt tillbaka. Den handlar också om kärlek. Att våga älska. Att inte döma eller någonsin tro att vi vet något om någon annan. Att våga lära känna varandra och intressera sig av varandra på ett genuint sätt. Att våga möta och att våga älska. Och till sist aldrig, aldrig, någonsin sluta tro på varandra. Oavsett hur mörkt livet ibland kan te sig runt omkring oss, omkring våra unga, så får vi aldrig våga sluta titta de in i ögonen och säga:

– Jag kommer aldrig sluta att tro på dig!

Just dessa saker vill jag mena är de absolut grundläggande och viktigaste att få med i mötet med våra unga i våra hem men även i våra skolor . I och med att jag föreläser mycket ute på skolor så menar jag att detta är a och o för att få undervisning överhuvudtaget att funka. Om vi inte får till dessa ingredienser så är risken att vi som pedagoger får stå och undervisa för tomma holkar i klassrummet. Risk att vi inte når de unga utan kommer i ett läge då det finns risk att vi börja kalla de problembarn, stökiga, ouppfostrade, lata, dumma och ohyfsade. 

– Men elever måste ju även vissa oss vuxna respekt!? Skriver någon till mig på Facebook.

Håller helt med, men det är vi vuxna som bär det yttersta ansvaret och sätter tonen i våra hem och skolor. Det är vi som bär ansvaret att se oss som förebilder. Eller som Jesper Juul så klokt säger:

”Det är kvaliteten på de vuxnas samspel som anger tonen och bestämmer atmosfären i hela familjen” 

Och då skulle jag vilja tillägga ”skolan” och inte bara familjen.

Men för att detta ska kunna fungera så måste jag som vuxen våga vända blicken inåt mig själv. Den största utmaningen som tonårsförälder tycker jag är just den utmaningen jag har i att möta mig själv, mina värderingar och mina sätt att se på saker och sätt. Pekar jag med ett finger mot någon annan så pekar tre fingrar tillbaka på mig själv. (Testa själv att peka mot någon så ser du på din egen hand att det är sant:-)

När jag är ute på skolor idag och möter ungdomar som är frustrerade över lärare som förbjuder de att ha kepsar på sig, hur de på vissa skolor beslagtar de om de behövt säga till 3 gånger. Lärare som ironiserar öppet över kalsongkanter inför klassen. Eller när jag möter skolor som har som regel att låsa ut barn från lektionerna om de är två minuter försenade…lärare som skriver upp stökiga barns namn på tavlan för att sedan ge de streck. När de sedan fått tre streck så får de inte vara med i klassrummet. När jag möter metoder som dessa så blir jag rent ut sagt ledsen. Jag vet att skolorna i sig absolut inte vill eleverna illa, tvärtom, de anser att dessa metoder gör de väl. Men om jag återgår till filmen, om jag återgår till tanken om kärlek, tro och ömsesidig respekt så kan jag inte få ihop det. Om jag vill komma ”nära” någon så gör jag det inte enkelt för mig om jag det första jag gör skapar en barriär emellan oss. Om jag anser att jag vet hur någon ska se ut. Eller om jag utövar makt och genom detta inte låter andra vara som de vill vara, ex en kille med en schysst keps.

Jag vet att detta kan skapa debatt, jag skrev ett inlägg om just kepsar på min blogg för några veckor sedan och det delades över tusen gånger på bara två dagar. (Vill du läsa det, klicka här.) 

När jag hör skolledare, lärare, föräldrar, politiker etc som anser att just detta är bra metoder så tänker jag på det pekande fingret. 

Jag blir så nyfiken på att få veta vad det är i personers innersta som gör det så svårt att t.ex. låta ngn vara i skolan med keps, med synlig kalsongkant, att råka komma för sent… För det handlar ju inte om själva kepsen…det handlar om något helt annat. Jag tror vi kopplar det samman just med respekt. Att vissa av oss är rädda att dels tappa kontrollen men också att vi känner oss lite kränkta när unga gör mot oss på detta vis. Men det gör inte detta mot oss! De gör detta för deras egen skull. Ingen ung människa investerar i en keps för att reta mig! Det kan jag aldrig tro. Kepsen är ett smycke, ett värde, kommunikation för dem själva.

Jag tror ibland det vore bra om vi utvärderar och granskar oss själva en smula då och då. Vilka regler har vi ex i skolan. Varför har vi de? Vilket syfte ska de tjäna? Tycker vi olika i lärarlaget? Hur tänker andra? Är det gamla saker som hängt kvar? Vad säger eleverna?

Hur verkar vår pedagogik för att skapa just kärlek, tro och respekt?

Att se dessa ord som ett slags raster för det vi gör om dagarna.

Jag vill inte att detta mail ska vara ännu en klagan på skolan, tvärtom. Jag vill absolut mena att vi har fantastiska skolor och pedagoger här och nu. Men jag vet också att det finns de ställen i vårt land som jag menar gör det svårt för sig och för de som verkar där i . Det handlar inte om metoderna i sig utan snarare om vår syn på varandra människor emellan. Har vi ett likavärde-perspektiv? När vi hör stackars rektorer sitta i TV och kalla vissa barn ”cancersvulster som ska bekämpas” så är vi ute på hal is. Och jag väljer att skriva stackars rektor. För någonstans känner jag stor sorg i mig själv och tänker mig även stor sorg i personer som säger på detta vis. Människor som beter sig som ”skit”, mår skit…som en klok vän skrev. Och människor som mår skit ska vi inte kasta mer skit på, de behöver just kärlek, tro och respekt. 

Jag tänker avsluta månadens nyhetsbrev här, helt abrupt. Jag skulle önska att vi möts snart igen. Att du som läsare funderar och gärna kommenterar detta inlägg. Att vi börjar samtala om just våra möten och hur vi tänker kring dessa fenomen. När detta brev kommer i din mailbox, så kommer det även samtidigt att publiceras på Family Labs Facebook sida …låt oss träffas där snart igen. Jag ska i och för sig ha lite semester nu, men jag kommer att hälsa på…jag lovar.

PS. Kanske har du sett filmen jag skrev om och känner att detta är en slags utopi i dagens skola. Att det bara är film…Men kanske kan den väcka en och annan tanke kring hur vårt system verkar på bästa sätt för våra barn idag. Vad är viktigt?

 

Kram/Micke

Personlig utveckling NOVEMBER 21, 2013

KOMMENTARER

0 svar till “Tre fingrar tillbaka !”

Lämna ett svar


Elever skapar Fred till jul!

  Då var man tillbaka igen efter en stunds semester. Nästan läskigt att koppla av allt engagemang på detta sätt 🙂 Har varit så behövligt för hela familjen att bara […]

Man stannar upp och ser sig omkring…

  Går fram och tillbaka på en stor galleria i Naples och bara studerar allt och alla. Blir nästan yr. Inser att många av oss människor verkligen behöver handla mycket, […]

När var du på anställningsintervju senast?

  ”Denna text har tidigare publicerats i samarbete med Jesper Juuls, Family Labs inspirationsbrev. Ett mail som kommer ut en gång i månaden till de som väljer att prenumerera. Ett […]

SENASTE FRÅN INSTAGRAM

FÖR BOKNING OCH KONTAKT



Kontaktuppgifter

MICKE GUNNARSSON.