När abborrar landar på land.

 

– Man blir ju bara så trött! Har du sett på hans Facebook hur han varit på Spa idag! Hela dagen!! Och så plockar han ut pengar från försäkringskassan!!
– Eller hur! Och såg du inte i går, då låg han i solen och gassade med en fruktdrink efter att ha gått och strosat i skogen halva dagen. Hört rykte om att han ska resa med familjen till Sälen på sportlovet….och han ska kallas sjukskriven……Man blir ju förbannad!

 

Jag har skrivit om detta tidigare. Om min tid då jag kraschade. Eller kanske var det ”landade” jag gjorde. Jag minns hur jag tillbringade dagar i min säng, stirrandes på trädet utanför fönstret och bara fokuserade på ett andetag i taget. Som en abborre på land. Jag minns hur mitt minne svek. Hur jag hade svårt att få fram vissa ord. Hur lukter försvann.Hur smaken i min mun kändes annorlunda. Hur trött jag var. Hur jag grät för ingenting. Hur jag kände mig bakfull dagen efter att jag varit tvungen att somna in med hjälp av piller.
Jag minns särskilt en gång då min fina pappa skulle köra mig in till stan. Tror det var ett läkarbesök som väntade. Jag minns hur jag satt där tyst med min pappa i bilen. Plötsligt slog rädslan till med frågan:
– Tänk om jag aldrig mer blir frisk? Tänk om det alltid ska vara så här?
Jag inser att idag var nog min pappa lika rädd och chockad som jag. Jag som mådde så bra bara för några veckor sedan. Vad hände?
 Kanske var det just en landning jag gjorde.
Tyvärr fick jag ingen stor hjälp från traditionell psykiatri då det enda det gjorde var att ordinera mig antidepressiva tabletter utan att ens vilja träffa mig. Detta på grund av att jag svarade JA på en fråga om jag funderat på att inte vilja leva mer.
 Kanske blev vården räddare än mig och min pappa?
Jag bad då läkaren om tid. Och jag fick tid. Sedan började min egna kamp och resa. Detta tillsammans med stöd från vissa vänner som jag kommer att vara evigt tacksam över resten av mitt liv.
Jag testade olika terapeuter men det funkade inte. Jag hade två önskningar.
 – Jag är trött på Micke Gunnarsson
 – Jag vill kunna lämna en scen med 1000 personer utan applåder och ändå känna mig ok.
De terapeuter jag mest mötte tyckte det lät knasigt och självklart är det väl kul med applåder.
Dessa människor var säkert bra för andra men inte för mig.
Det som blev vändpunkten för mig var baravara.se och så en bok med Eckhart Tolle, The Power Of Now. Efter detta började jag min egna behandling. Jag började inse att jag inte skulle tillbaka. Jag skulle framåt. Mot något nytt och viktigare. Ett helt liv. Jag började gå ut i naturen. Detta hade jag aldrig gjort tidigare. Jag hade aldrig sett den tidigare. Hade inte hunnit med. Nu kunde jag gå i timmar. Jag stannade och luktade på bladen. Jag lyssnade på fåglarna. Kunde sitta på en stubbe och studera myrornas arbete i timmar. Jag kommer ihåg hur jag började gråta då en fågel landade nedanför mina fötter då jag satt på en nersågad stam.
Jag började umgås med vatten. Insåg hur varmt vatten och bad läkte mig. En kompis sponsrade mig med ett årskort på SPA. Jag gick dit flera gånger varje vecka. Badade, sov, grät i smyg under vattnet. Jag började läsa böcker. Böcker jag inte visste fanns. Lyssnade på podcasts. Det handlade om livet, andlighet, filosofi, kärlek, mental träning…Jag började träna yoga. Åkte till baravara flera gånger. Tittade inåt, skrek, slogs, grät, skrattade, dansade, svettades, krampade…kändes som att jag tillät mig att födas på nytt. Så mycket svett, skratt och tårar.
Idag är jag så evigt tacksam över hur min fina och underbara jenny stog kvar vid min sida. Hur mina barn hade tålamodet och även de vågade visa sina känslor när de såg hur jag kämpade men samtidigt förändrades. Jag slutade röka, jag slutade dricka alkohol. Jag slutade nog inte. Jag valde bara annat som var viktigare för mig. Jag förundras över min frus mod och kärlek.
Kommer aldrig glömma då jag kom hem första gången från baravara. Jag stog i dörren i mitt hus och bara grät. Tårarna strömmade av lycka men också av utmattning. Hon tog mig i famnen och efter ett tag säger denna människa:
– Micke, jag ser att du varit med om något stort och något som varit viktigt för dig. För att jag ska förstå och kunna följa dig på denna resa måste jag uppleva det samma. Vi måste boka så jag också kan åka dit.
Jag förstår om ni inte förstår storheten i detta, Men än idag kan mina tårar komma då jag tänker tillbaka på denna dag. Ni kan ju förstå varför jag varit nära denna kvinna i 24 år och tänker vara det i minst lika många år till 🙂
Idag har flera av mina finaste medmänniskor hamnat i samma situation. Inte exakt samma, alla är vi unika. Men just när livet som det är inte funkar längre. När vi kraschlandar. Flera av dessa har just uttryckt den skam och skuld de känner just i känslan av att vara sjuk men inte sjuk enligt samhället. Hur lättare det hade varit om de brutit ett ben eller en nacke. Hur de skulle önska att de vore mer ”sjukare”. Så istället för att verkligen börja göra det de anar är det bästa för de, glädje, bada, leka, resa, läsa böcker, äta gott, dansa…så har de isolerat sig. Svårt att gå ut. Svårt att prata. Isolering skulle jag vilja säga är det farligaste av allt. När samhället stöter bort.
En annan del av resan som jag upplevde svår var just när livet började ta fart i mig igen. En ny version liksom. Hur detta kunde provocera människor runt om mig. Folk som tyckte man spårat ut. Börjar bli flummig. Vaddå nykterist!!? Lägg av. Har du blivit frälst. Kom ner på jorden.
De flesta resonerade inte så…men det fanns en del. Synd.
Idag inser jag att om frisk var tiden innan jag blev sjuk vill jag aldrig mer bli frisk.
Jag önskar så mycket av alla medmänniskor därute att vi funderar ett varv till innan vi dömer andra på deras resa. Gläds åt andras utveckling snarare än kräks. Jag vet att för mig och många andra som tagit sig från landning till att sakta lyfta igen har just saker som promenader, spa, yoga, resor, fester, dans, tivoli, saker som skänkt de livsglädje, varit helt livsavgörande.
Så alla vi medmänniskor låt oss stötta varandra på alla de vis vi förmår. Låt oss gå bakom våra egna rädslor så vi kan vara de storartade människor vi alla egentligen är. Dela med dig av ditt hjärta , det räcker till alla.

Stor extra kram idag denna hjärtans helg till min familj, Jamal, Danne och baravara.

Kram/Micke

Personlig utveckling FEBRUARI 15, 2015

KOMMENTARER

Ett svar till “När abborrar landar på land.”

  • Tess säger: 2015-02-20 kl. 07:41

    När jag läser detta inlägg känner jag igen mig SÅ mkt. Jag var nära ett ”bryt” i dec -13. Tack vare en bra chef med otroliga coachingförmågor insåg jag vad jag måste ändra på. Jobbet kunde jag fortsätta med, men privat så började jag vistas utomhus mkt mer. Då iform av promenader och löpturer. Jag och maken tog dessutom beslutet att bli hundägare igen våren -14. Så promenader och löpturer är nu ett härligt ”jag vill (och vovven måste ha sitt)”. Jag älskat att se rådjuren på åkrarna och alla dessa gäss. Och podcasterna…. Ja dem finns i mina öron

Lämna ett svar


Fan, det handlar ju inte om kepsen!

  Uppdaterat! Nu går det att läsa hela blogginlägget här direkt. Igår kunde jag läsa följande på en väns Facebook status: ”Idag steg min son, snart 16 år,upp tidigt för […]

”Tiggarna” är livsviktiga för vår samhällsutveckling och vår HC!

  Idag kändes det i hela hjärteroten, det blev så tydligt. All denna debatt om ”tiggarna” på våra gator. Jag kunde idag förstå med hela mitt väsen hur livsviktiga de […]

Straff är ingen konsekvens.

  Om jag struntar att gå upp i tid på morgonen innebär detta garanterat att jag får stressa mer, barnen kommer kanske för sent till skolan och jag blir sen […]

SENASTE FRÅN INSTAGRAM

FÖR BOKNING OCH KONTAKT



Kontaktuppgifter

MICKE GUNNARSSON.