Naturliga möten med våra barn funkar nog bäst?

 

Den senaste tiden har ett antal inlägg på min FB-sida fått stor spridning. Gemensamt för dessa tycker jag har handlat om att just naturliga möten med våra barn blir bäst.
Vad menar jag då med naturliga möten?

Hmm…jag tror jag menar äkta och respektfulla möten. Då vi inte hanterar barn annorlunda någon annan människa trots ålder eller storlek. Att barn ska mötas på samma naturliga respektfulla vis.
Ett av inläggen löd så här:

”Ser en mamma som går med en liten bebis i vagnen och så en dotter på kanske knappa fyra år som går bredvid. Vi kan se hur trötta de här, framförallt den lilla flickan. Mamman stannar och säger:

– Kära vän är du trött? Är det jobbigt att gå med mig i alla affärer?

– Ja, säger flickan.

– Jag förstår det. Du, ska du sätta dig en stund på bänken här och vila en stund. Sedan när du känner dig redo så tar vi de sista krafterna och åker hem.

– Ja, mamma.

Så vackert. Så enkelt. 

Blir så rörd när jag just stöter på alla dessa kärleksfulla och närvarande föräldrar som just inser att vi alla är människor med våra behov oavsett storlek. Hur enkelt det är i vår stress och vardagshets att vi glömmer bort varandra.”

Så enkelt på något sätt, men ändå så svårt. Hur många gånger har man inte själv sagt helt andra saker i stil med:

– Kom igen nu då, hur gammal är du egentligen!
– Hallå, nu sa du att du skulle med så nu får du banns mig orka gå!
– Du som har så starka ben, jag trodde inte du var en klenis?

Men tänk er samma situation med ens farmor på 79 år! Självklart hade vi frågat eller kanske till och med uppmanat henne att sitta ner då och då och vila. Det naturliga här är att vi är nog närvarande så vi kan möta den lilla människan och se till hennes behov, inget annat. Och därefter försöka finna bästa lösning.
Jag skrev även några rader om min grabb Alfons då han en kväll undrade om vi kunde se filmen Big Hero 6, men då jag svarade att han skulle gå och lägga sig! Inget naturligt svar alls på den frågan. Hade ju inte med saken att göra. Ungefär som om någon skulle fråga mig:

– Ska du med ut på lunch idag?
Och jag svarade:
– Rosor måste snittas innan man sätter de i vatten!

Ni kan läsa hur det hela löser sig sedan på min FB sida.

Nu till en den saken jag egentligen ville skriva om just kring naturliga möten. Jag kom på en idé i veckan om att man skulle kunna införa likt tysta tåg kupéer, tysta matrum i skolan. Ett tyst rum som man kan välja att äta i på matrasten. Jag fick jättemånga kloka erfarenheter om detta, olika lösningar osv. En som många skrivit till mig är att man har som metod att tvinga barnen att vara knäpptysta i 5 minuter innan de får börja äta. Hur detta rent kollektivt funkar vet jag inte. Men jag antar att man sätter sig ner stilla och tyst tills det gått 5 minuter. I vilket fall så menar man att detta funkar bra.
Och det är ju kul tänker jag…men så skruvar det sig i mig. Jag känner att detta är inte naturligt för mig.

Jag tänker mig själv sitta på en lunch på en konferens eller med mina arbetskamrater och vi skulle vara tvingade att sitta tysta i 5 minuter, Det är ju aplång tid!! Testa själv nu, sätt klockan på 5 minuter. Wow. Det hade börjat klia i min bak, jag hade nog inte ens vetat vad jag skulle kolla, skulle jag titta på mina kompisar? Tänk om maten kallnar? Vi hade nog inte kunnat hålla oss för skratt. Kan tänka mig att min chef hade fått gå runt rätt mycket och försöka tysta oss. Scchhhsssss!!!! Tänk då en matsal med 200 pers!! Så mycket man vill prata om liksom när man väl har rast. Så vad funkar? Att barnen lyder? Att barnen blir lugnare resten av rasten? Vad vill vi med våra regler?
Det är liksom svårt för mig att se det ”naturliga” att be människor att sitta tysta i det sammanhanget.

Däremot kan jag verkligen tänka mig att man skulle kunna som skola bestämma sig för att alla lektioner innan lunch avslutas med någon slags avslappning. Kanske mindfullness, meditation, yoga, massage,…vad vet jag., men att man då sätter just denna aktivitet i fokus och förklarar tillsammans med barnen. Då tänker jag att den får en mer naturlig plats. Då är avslappningen i fokus, inte matätningen. Likaväl som att engelskan börjar nio, gympan 13.00. Så kör man ett mindfullnesspass.

Min tanke om ett tyst matrum skulle vara att man kan välja själv. Det finns säkert elever som skulle kunna uppskatta detta. kanske blir resultatet inte att alla sitter helt knäpptysta, men kanske blir det viskande som gäller….vad vet jag. Det viktiga är inte vad jag tycker, utan vad som passar barnen i så stor utsträckning som möjligt

Det är möjligt att jag tänker helt galet nu och kom gärna med feedback. Kul att fundera kring.

Generellt så menar jag att vi ska försöka hålla oss vakna nog i våra liv att vi kan ta den där extra sekunden och möta varandra med klokhet. Jag vet att detta inte alltid funkar. Jag har gjort så många konstiga saker i mitt pappa liv och flera lär det bli. Skrev ett inlägg om detta för ett tag sedan som uppskattades 🙂

Men ändå…ju mer vi tänker på det…ju mer kommer vi att se…tänker jag.

Riispekt.

Kram/Micke

Skola FEBRUARI 24, 2015

KOMMENTARER

0 svar till “Naturliga möten med våra barn funkar nog bäst?”

Lämna ett svar


Micke, har du problem med drickat?

  I och med att jag får frågan så ofta tänker jag nu vara ärlig. För ganska så exakt 6 år sedan så bestämde jag mig för att inte längre […]

När abborrar landar på land.

  – Man blir ju bara så trött! Har du sett på hans Facebook hur han varit på Spa idag! Hela dagen!! Och så plockar han ut pengar från försäkringskassan!! […]

Fan, det handlar ju inte om kepsen!

  Uppdaterat! Nu går det att läsa hela blogginlägget här direkt. Igår kunde jag läsa följande på en väns Facebook status: ”Idag steg min son, snart 16 år,upp tidigt för […]

SENASTE FRÅN INSTAGRAM

FÖR BOKNING OCH KONTAKT



Kontaktuppgifter

MICKE GUNNARSSON.