Snälla lärare, att redovisa inför klassen kan handla om ett liv!

 

Jag har nu föreläst i vårt land i faktiskt 17 år! Förra året gick jag upp på scen 150 gånger. Tidigare i mitt liv stod jag även ofta på scen när jag jobbade på Teater. Trots detta så är jag inför varje ny föreläsning jättenervös. Det kan till och med vara så att jag har svårt at sova natten innan.
Att stå inför folk och tala är banne mig ingen lek. Det finns undersökningar som visar att just stå inför människor att tala är av större skräck än att dö hos de flesta människor.

Tänk dig själv här och nu att om en timme väntar 200 personer på dig i publiken och du ska tala i en timme. Känns det ok, pirrar det eller blir du rädd?

I skolan så får många barn uppleva att stå inför klassen och tala. Vi anser att det är viktigt att lära sig framställan just från en scen, inför grupp. Det är viktig träning att göra detta. I många fall har eleverna inget val, de blir tvingade till det. Annars kommer detta att märkas på betygen. I vissa fall får de även en bestämd tid hur länge de måste stå där och tala.
Jag håller med skolan om att det är bra att kunna känna sig trygg inför andra. Att träna sitt mod att stå inför människor att tala. Att kunna dela med sig av en historia eller ett ämne. Att träna på att trollbinda en publik. Detta kommer flera av oss att få göra i livet, är det inte i jobbet så kanske då det är dags att tala på någons bröllop. Jag är säker på att vi kommer vara nervösa då också. Men visst lite träning kanske inte kan skada. Eller kan de det?

Jag vet att det kan det!

Jag har träffat många ungdomar och vuxna med för den delen, som efter att ha känt sig utsatta just i skolan då man ska redovisa, vägrar att gå upp på en scen igen. Ångesten som de känner är för dom ohanterbar.

Det som oftast har varit det stora problemet är att man inte känner sig trygg i gruppen. Man har inte tillit till att gruppen stöttar en, tvärtom.

Tänk dig själv att du ska gå upp på en scen där du redan innan vet att människor kommer att skratta åt dig, reta dig, göra roliga tecken och kanske kommentera. Jag hade inte önskat någon människa på jorden detta helvete. Det finns inget som får en människa att växa på något vis i denna situation. Vi som är vana talare vet att det räcker om en person av 400 ger oss dåligt på utvärderingen så berörs vi. Ärligt!
Vi kan snacka om att bygga självkänsla och självförtroende men om inte förutsättningarna finns så måste vi göra på annat vis. Annars så kommer detta att direkt skada individen. I dessa fall skapar vi situationer som jag skulle kalla kollektiv mobbing.

En annan viktig sak, inte lika viktig dock, är att vi har kunskap om just tekniken och fenomenet att tala inför grupp. Ofta lägger vi fokus på innehål, orden, ämnet men glömmer det andra, det viktigaste. Upplevelsen, historien, dramaturgin, tryggheten etc Det handlar inte så mycket om hur du står, vart du har händerna, inte ha nycklar i fickan om ni frågar mig, utan snarare om du lever det du vill förmedla. Får eleverna rätt förutsättningar för att klara detta? Hur känner de kring det som ska förmedlas. Är det deras val eller är det ett måste.

Men tillbaka till det jag tycker är viktigast. Gruppen. Om du som lärare redan vet på förhand att du har en klass som inte fixar detta. Och det är helt ok om du har det, så kan det vara, så fundera på hur du tänker lösa detta. Annars kan det skapa men för livet, jag lovar! Det räcker inte med att du förmanar innan att alla ska sitta tysta och respektera den som är på scen om du ändå vet att de inte kommer att ske i praktiken. Du måste nog innan jobba på djupet inför det som komma skall. Jobba med gruppen hur de tycker detta ska riggas. Vad är viktigt för varandra? Hur känner vi inför att stå och tala? Fram med känslorna på bordet. Oftast är det ju vår egen rädsla och osäkerhet som spills över till skratt och förlöjligande. Hur kan vi hjälpa varandra att växa, hur ska vi tänka då någon stammar, skakar med papperna eller kommer av sig?

Att stå inför klassen är ingen lek. Vi måsta som vuxna ta detta på största möjliga allvar och inte bara se det som en övning vi kan bocka av ur bedömningskritierier. Jag menar att det står ett liv på spel!

Kanske kan man inte redovisa inför vissa klasser. Då kanske vi får hitta en annan publik. En där man kan känna sig trygg. Kanske för ett äldreboende, andra vuxna, branschen…vad vet jag.

Min uppmaning denna Fredag är att om du som vuxen har som tanke att hjälpa unga människor att tala inför grupp, ta det på 100% allvar. Detta är banne mig ingen lek, detta kan handla om ett liv.

Kram
Micke

Skola FEBRUARI 27, 2015

KOMMENTARER

3 svar till “Snälla lärare, att redovisa inför klassen kan handla om ett liv!”

  • Jag säger: 2015-02-27 kl. 19:40

    Hej Micke och tack, själv vågade jag inte ens räcka upp handen vilket självklart påverkade betygen. Men har man utsatts för diverse kränkningar är varje handling där man syns mer, som ett slag i magen. Jag har kämpat skithårt för att inte låta detta fortsätta i livet. Mamma skämdes för att jag tittade ner i marken, för att inte råka möta blickar. Alla har vi en historia, men att låta det påverka hela framtiden… Ibland behövs hjälp, av en förstående lärare eller annat. Allaa som arbetar barn och unga behöver försöka förstå historian av det som är/blir/var en del av oss alla och möta det.

  • Moa säger: 2015-02-27 kl. 23:32

    Jag har haft svåra problem med detta minst sagt, vågade inte heller ens räcka upp handen och blev ofta hånad för det. Och jag tänker att -VARFÖR måste alla stå framför klassen och prata? Varför måste alla bli trygga och fixa det? Jag tycker barn som tycker det är oerhört jobbigt borde få slippa, och att man inte ska göra en stor grej av det. (hela min skolgång handlade i princip om att jag inte fixade det, vilket sänkte bl.a mitt självförtroende något obeskrivligt mycket) Visst, man kan lägga mycket tid och lidande på att träna så man känner sig tryggare men jag tycker faktiskt inte det är så oerhört viktigt att kunna tala inför en grupp… OM nu inte skolan såg ut som den gjorde. Då blir det plötsligt livsviktigt, för annars kommer dessa barn och unga inte känner att dom duger, samt gå ut skolan utan betyg i vissa ämnen.

    Men eftersom att skolan är väldigt fyrkantig, hade jag hade önskat att jag fick hjälp med detta och inte bara klagomål. Då hade antagligen mitt liv sett annorlunda ut.

  • Lisa Rasmussen säger: 2015-02-28 kl. 10:19

    Jag tror att man börjar alldeles för svårt, dom som inte kommer på hur dom ska göra behöver hjälp med väldigt basic grejer. Det är lite som att man inte kan cykla och vi sätter dom på en cykel och skickar ut i stadstrafik, allt på en gång. Själv började jag med ”show and tell” när jag gick på kindergarten i USA. Man tog med nåt hemifrån som man gillade, och berättade i nån minut om det för klasskompisarna. Men ofta när man ska redovisa sitt eget arbete man har gjort under en lång tid ska man börja med att göra nåt väldigt stort. Och man kanske inte ens är säker på att man har gjort sitt arbete rätt. Man vill inte samtidigt utsätta sig för kritik av det man är osäker på. Och så ska man dessutom komma på hur man framställer det bra.

Lämna ett svar


Världspremiär i Ronneby! Med fokus på barns lärande & utveckling.

  Känns återigen så galet kul att kunna arrangera en helkväll i barnens tecken, i vårt Ronneby! Det är nog banne mig världspremiär för våra båda föreläsare att vara i […]

Naturliga möten med våra barn funkar nog bäst?

  Den senaste tiden har ett antal inlägg på min FB-sida fått stor spridning. Gemensamt för dessa tycker jag har handlat om att just naturliga möten med våra barn blir […]

Micke, har du problem med drickat?

  I och med att jag får frågan så ofta tänker jag nu vara ärlig. För ganska så exakt 6 år sedan så bestämde jag mig för att inte längre […]

SENASTE FRÅN INSTAGRAM

FÖR BOKNING OCH KONTAKT



Kontaktuppgifter

MICKE GUNNARSSON.