Så tar plötsligt allt stopp.

 

Så tar plötsligt allt stopp. Allt stannar upp. Du blir yr. Skakar. Känner hur tröttheten slår till.
Du somnar nästan, trots att du precis vaknat. Blir torr i munnen. Du vet innerst inne att du känt en del signaler innan. Kanske har minnet svikit en sekund, yrsel eller tryck i bröstet.
Men så tar det stopp. Tårarna kommer. Rädslan tar vid. Vad händer med mig nu?

Ungefär så här upplevde jag min morgon för drygt sju år sedan. Och jag vet att många med mig känner igen sig i beskrivningen. Utbränd, utmattningsdepression, hjärnstress…kärt barn har många namn.

Och så börjar resan. För det är en resa. En resa på obestämd tid, men en nödvändig resa annars hade vi aldrig hamnat där. Livet vill oss något. Livet saknar dig, just dig.
Resan börjar ofta med förvirring. Vad händer nu? Sjukskrivning? Vem tar hand om hemmet? Eller borde jag klara av det, disken i alla fall? Vad säger familj och vänner? Hur sjuk är jag egentligen?
Så möter vi vår arbetsgivare som blir tagen på sängen. Vi möts av frågor som snarare gör oss än mer förvirrade än trygga. För just nu i ett inledningsskede behöver vi bara en famn, inga lösningar!

– Är du säker på att det är jobbrelaterat? Hur har du det hemma?
– Hur längre tror du att du behöver vara borta från jobbet?
– Kan du kanske bara ta det lite lugnare, vila lite mera på jobbet. Har du mobilen avstängd ibland?

Sådana här frågor gör oss bara  än mer ledsna. Jag lovar. Vi KAN inte svara på dessa frågor. Helt omöjligt den första tiden. Vi fattar ingenting. Vi behöver få space. Vi behöver få någon som eventuellt bara kan lyssna. Och vi behöver sova.

Det gör mig på ett sett ont när jag hör om nära och kära som hamnar i samma situation. Då allt tar stopp, för en stund. Men jag blir inte längre rädd. Jag tror inget kan skrämma mig när det gäller just människors hälsa och famlande efter stöd och hjälp. Dessa behov kan ta sig så många olika uttryck och alla är helt ok. Men det finns också en stor portion hopp och nyfikenhet då människor hamnar i måsten av utveckling. För det är just detta som kommer att hända. Vi blir tvungna att vecklas ut. Inte till en början, men ganska så snart. När vi fått sova ikapp en stund, när vi gråtit oss trötta, när kroppen fått sitt så börjar vi sakta men säkert öppna upp oss för annan slags läkning. Och här önskar jag att vi verkligen stoppar vadd i öronen så vi inte börjar lyssna på för många av alla de som vill hjälpa oss. Alla vill väl och alla verkar veta vad det handlar om. Alla verkar ha varit i samma situation. men det har ingen. Ingen. Din situation är din egen. Det du måste börja göra om ett tag är att undersöka dina egna läkningsbehov. Du måste ta hand om dig som aldrig förr. Det kan vara att umgås med naturen, bada, vila, läsa, skriva, terapi, resa, träna….allt är tillåtet. Och vadden i öronen skyddar dig från alla de ord du hör inom dig. Att du kanske har det för bra, att du borde jobba, att det känns fel att ligga på spa och njuta. Men det är just allt detta du just nu behöver. I din takt. Livet vill dig något.

Det är nu din resa fortsätter. Du inser att du aldrig mer ska tillbaka även om alla institutioner, arbetsgivare, läkare, släktingar osv tror det. Och så tjatar de också.
Med tillbaka menar jag till den plats i dig själv du befann dig i när du rasade ihop. Du ska framåt. Sedan om det är samma jobb, familj, hus…strunt samma. Men det som kan vara skönt att veta är att dit du ska nu har du inte tidigare varit. Så det är helt i sin ordning om det känns jobbigt, läskigt och nervöst. Men det kommer att ordna sig. Det får ta den tid det tar. Men läkningen kommer att behöva ditt stöd. Och du kommer behöva andra människors stöd. Du måste nu be om hjälp. Det är din tid att faktiskt få nu. Du har antagligen gett hur mycket som helst hela ditt liv så du har en hel del att casha in nu 🙂

Dina vänner gör bäst i att bara vara med dig. Lyssna. Och vara väldigt sparsamma med lösningar. Snarare vara till stöd och kanske i viss mån uppmuntra. Städhjälp, klippa gräsmattan, handla, fika…Men annars bara möta dig där du är.

Vet inte vad jag egentligen vill med detta inlägg. Vill nog bara vara ett mentalt stöd till alla er som berörs av ämnet på olika vis.

Det kommer att ordna sig. Och det är helt ok att känna sig förvirrad. Och det är helt ok att sova.
Ta hand om dig och be om hjälp.

Kram/Micke

Tusen tack för en vacker bild  Sander van der Wei!

 

Personlig utveckling JUNI 03, 2015

KOMMENTARER

41 svar till “Så tar plötsligt allt stopp.”

  • Eva Lind Johansson säger: 2015-06-04 kl. 08:04

    Hej!
    Jag vet jag är med på den resan!
    Efter tre och halvt år har jag tagit ut vadden och hittat en ny mening med livet. Nu möter jag andra och nya människor i sammanhang jag inte visste fanns.
    Tidigare kämpade jag med att prestera och genom det synas och bli bekräftad.
    Idag kommer bekräftelsen på min förmåga utan att jag jobbar för det.
    Känner tillit och lycka i livet.

    • micke säger: 2015-06-04 kl. 08:05

      Vackert!!

  • Emma säger: 2015-06-04 kl. 14:12

    Och så kom orden jag så länge försökt få ut. Tack Micke, vem du än är så kändes det som att det var du som lyssnade, fastän det var jag som var tyst och läste. Tack.

    • micke säger: 2015-06-04 kl. 17:16

      Tack för dina vackra ord. Ta hand om dig. En fin dag i taget.

  • Tessan säger: 2015-06-04 kl. 15:52

    Tårarna kommer Micke. Du kan verkligen skriva från hjärtat. Det var som att det kom från mitt hjärta som är i mitten av läkningen skulle jag gissa. stor kram

    • micke säger: 2015-06-04 kl. 17:15

      Tack kära du! Ta hand om dig i din läkning!

  • Claes Svedberg säger: 2015-06-04 kl. 17:41

    Tack Micke!
    Mycket igenkännande och ett drama som fick mig att ändra mitt liv… Helt!!

    • micke säger: 2015-06-04 kl. 18:12

      Känner igen det:)

  • Sandra R säger: 2015-06-04 kl. 18:11

    Så väldigt bra skrivet. Jag brände mig för längesen men kämpar fortfarande för att hitta en vardag som är okej. För den måste vara okej för omgivningen, arbetslivet och ”storebror”. Att det är ganska okej för mig räcker inte, du måste komma tillbaka till vad du en gång var. Bli stor och stark och fylld av ork. Men, orken kommer aldrig att bli vad den var, det tror jag mig ha kunnat acceptera. Nu ska alla andra också förstå det.
    Tack för att du delar tankar, funderingar och klokheter med oss i omvärlden. Jag är väldigt förtjust i dina teckningar med budskap som läggs upp på Facebook.
    Må gott!
    /Sandra

    • micke säger: 2015-06-04 kl. 18:12

      Tack! Ta hand om dig:)

    • anna säger: 2015-06-04 kl. 23:05

      Hej Sandra!
      Du är bra precis som du är. Du orkade för mycket innan. Nu orkar du lagom. Du lyssnar när kroppen säger stop.
      Kram

  • Eva säger: 2015-06-04 kl. 22:27

    Tack, så bra skrivet! Kraschade själv för 5 år sedan, men beteendet som drev mig in i hålet startade låååångt innan dess. Jag kämpar dagligen för att ändra mönster, men upplever det svårare än jag trott. Jag har bestämt mig att inte hamna där igen. Vissa dagar är tyngre än andra, vissa saker triggar mig mer än andra. Men de flesta dagarna är dagar av glädje utan ångest. Jag har makten i mitt liv och är den som kan skapa förändring…

    • micke säger: 2015-06-04 kl. 22:32

      Tack för vackra ord!

  • Helene de Mander säger: 2015-06-05 kl. 07:39

    Tack för den texten! Du sätter verkligen känslan i skrift, vilket jag inte haft förmågan till. Så bra beskrivning det där att nu behöver man vecklas ut! Jag är kär i den meningen ? varm kram /Helene

    • micke säger: 2015-06-05 kl. 08:23

      Tack för dina ord! Ta hand om dig:)

  • Susanne säger: 2015-06-05 kl. 10:15

    Jag har kämpat och kämpar sedan 2002. Har idag fle bra dagar än dåliga, men på de bra har jag mycket planer om att ”börja jobba igen” måste resa och hälsa på mina syskon, måste ställa upp som barnbarnsvakt måste träffa nya vänner och får inte sitta framför datorn så mycket måste ut bland folk. Hjärnan går på högvarv! En eller två dagar senare gråter jag igen av trötthet för även alla tänkta måsten och dåligt samvete gör mig trött trött trött. Sedan börjar allt om igen efter att jag vilat 2-3 dagar.
    Suck…jag undrar när man lär sig acceptera, när man lärs sig att detta lugna livet är JAG nu?! Detta lugna långsamma livet ska jag ha! Inte det gamla trots att jag saknar jobb och väninnor. Men egentligen inte klarar/orkar något av det. 13 år och jag har inte lärt mig än! Trots att jag är en intelligent människa med en stor portion humor 😉 Det är precis som om hjärnan fortfarande är inställd på att kämpa kämpa, det gör alla andra!!
    Kram till alla som lever med detta, jag fick efter 5 år diagnosen ME som står för Kroniskt trötthetssyndrom. Läs gärna på om just ME

  • Michael säger: 2015-06-07 kl. 11:36

    Usch o fy, känner hur tårarna kommer halsen snörps åt, det känns som igår när jag själv satt där i total förvirring och undrade vem jag var. det är 12 år sedan nu är fortfarande på resande fot, snubblat och trillat dit igen, inget blir som det var och det förstår jag nu att det är inte meningen heller för det funkade ju inte 🙂
    För min del blir det mer djur och natur det funkar för mig det är i där i skogen, vid vatten brynet som jag hittar min energi och livsvilja, ta hand om dig/er där ute !

    • micke säger: 2015-06-07 kl. 11:56

      Tack för dina vackra ord!

  • Lina säger: 2015-06-09 kl. 21:16

    Det var det bästa jag läst på länge, känner nästan tårarna komma strömmandes då jag känner igen mig så totalt, levt med detta i flera år nu men varit sjukskriven sen ett år tillbaka och det är en konstant resa och även en kamp att hitta rätt väg på resan. Fetvadden du beskriver har jag sakta börjat plocka fram, och använder till viss del. Mycket kvar att lära mig ännu! Tack för detta blogginlägg!

    • micke säger: 2015-06-09 kl. 21:35

      Tack för dina ord. Ta hand om dig och så en dag i taget;) Kram

  • Erika säger: 2016-02-04 kl. 21:11

    Så bra skrivet! Och det känns skönt att veta att det är okej med alla tankar och känslor som slungas runt inom en. Att man inte är ensam om det. Inte lätt när man är mitt i det, sådär i början av processen. Så det här var bra att läsa – tack! 🙂

    • micke säger: 2016-02-04 kl. 21:18

      Tack för dina ord! Ta hand om dig. Har skrivit några fler inlägg om just detta ämne.

      Micke

  • Jenny säger: 2016-03-22 kl. 09:03

    Jag hamnade där du beskriver i september förra året. Utmattningssyndrom. Jag mår mycket bättre nu efter några månader av vila och sömn. Jag har också sett till att göra mycket som jag tycker är kul. Fick det som råd och det hjälpte. I mitt fall fynda på loppisar, inreda hemma, läsa, gå på skrivarkurs (när jag mådde bättre), i viss mån fika med vänner. Ibland bara ta en god fika ensam.

    Så träffande beskrivet om tankarna som oundvikligen kommer då och då. Får jag ha det så här bra? Får jag ta det så här lugnt? Borde jag inte bita ihop och jobba som ”alla andra”? Slösar jag med min intelligens? Jag bidrar ju inget till samhället? Det har hjälpt att lyssna lagom mycket på andra. Kanske t o m undvika att träffa vänner som inte alls kan relatera till mig och min situation.

    Jag har också haft mycket hjälp av en bra samtalsterapeut som hjälpt mig att fokusera på mig själv, lära mig känna efter osv.

    Nu har jag så smått börjat skriva, en gammal dröm för mig. Det känns fantastiskt, samtidigt som jag brottas med en del (lättare) ångest över att inte vara bra nog. Jag vågar skriver det som kommer till mig på skrivkursen, men blir nervös när jag ska läsa upp det och stå för det inför de andra i gruppen. Lyckligtvis är de väldigt peppande och stöttande. Känns som en slags terapi det med.

    Tack för att du delade med dig!

    PS. Varför så långt efter?

    • micke säger: 2016-03-22 kl. 10:41

      Tack för att du delar med dig så vackert ömdin resa!
      Ta hand om dig och fortsätt att göra kuliga saker 🙂

      Kram

  • marie ritter säger: 2017-07-27 kl. 05:53

    Hej Micke!

    Vill bara tacka för en underbar tröst för alla
    som drabbats av utmattning, jag själv blev drabbad för snart 1 år sedan och det du skriver
    är verkligen en tröst för oss alla som är och varit där, TACK

    Kram

    • Micke Gunnarsson säger: 2017-07-28 kl. 06:57

      Tack kära du! Ta hand om dig.

      Kram

  • Linda Renhult säger: 2017-07-27 kl. 06:33

    Hej Mike!

    Mycket bra läsning. Alla borde läsa detta. Ta hand om dig nu Micke.

    • Micke Gunnarsson säger: 2017-07-28 kl. 06:57

      Tack! Alla får läsa detta 🙂
      Ta hand om dig.

      Kram

  • maja säger: 2017-07-27 kl. 08:21

    Du beskriver på pricken hur allt bara försvinner, golvet finns inte där, fokuset, minnet är bara borta. Det är som att på nytt lära sig gå och då är det viktigt med stöd och inte någon som knuffar ikull dig (energitjuvar). Jag bad om hjälp och vart ifrågasatt som förälder då vart det riktigt svart. Kämpar än i dag med att komma på fötter och börja våga vingla runt på ostadiga ben igen.
    Nu idag 13 månader senare ser jag framåt med glädje fast jag har mycket kvar att jobba med. Jag vill inte tillbaka jag vill framåt, inte för att jag måste utan för att JAG VILL <3

    tack för dina texter dom får mig att hoppas <3 kram Maja

    • Micke Gunnarsson säger: 2017-07-28 kl. 06:56

      Tack för din öppenhet! Vi har alla mycket kvar att jobba med. Vi blir aldrig färdiga 🙂
      Kram!

  • Annie Einarsson Myre'n säger: 2017-07-27 kl. 09:27

    Ville bara skriva ett jättestort TACK för det du skrev var såå klockrent vad man känner men inte kan beskriva å få ur sej….så återigen…Stor varm tackkram ❤
    Kramen Annie Myre’n

    • Micke Gunnarsson säger: 2017-07-28 kl. 06:55

      Tusen tack för dina ord!

  • Peter Hjelm säger: 2017-07-30 kl. 13:50

    Hej Micke,

    Mycket väl skrivet och formulerat.
    Känner igen känslorna och tankarna.
    Har själv varit inne i det några gånger sen 2004 och varit på botten.
    Av erfarenhet vet jag att man behöver proffshjälp med att ta sig upp igen.
    Man kan lära sig att känna signalerna senare i livet och ha ”verktyg” för att bemöta det.
    Men det är en ständig kamp och livet som hade innan kommer man troligen aldrig att återfå.
    När man väl har dealat klart att så är fallet och accepterat detta, kan det vara lättare att gå vidare med sitt nya jag.
    Jag tar en dag i taget.

    Jag är oerhört tacksam att jag läste ditt välskrivna inlägg och önskar dig all lycka i framtiden.
    Nu känns det som man inte är i en egen bubbla längra…

    Peter

    Jag är oerhört tacksam att jag såg ditt skrivande och önskar dig all lycka i framtiden.
    Känns nu som man inte är i en egen bubbla… Tack

    Peter
    Ta

    • Micke Gunnarsson säger: 2017-07-31 kl. 09:31

      Hej min kära bubbelkompis 🙂
      Tack för sin ord. Jag behövde verkligen proffshjälp, men det tog ett tag tills jag hittade rätt hjälp. Tror inte man ska ge upp för snabbt, finns mycket att välja på. Trist dock att visa proffs inte ses som godkända proffs av systemet. Men oavsett så är jag glad idag för det som hände. Livet behövde putta ut mig i diket för att jag skulle skapa en ny väg framåt.

      Kram

  • Wictoria säger: 2017-07-30 kl. 19:47

    Tusen tack för denna text.
    I februari sparkades mina ben undan. Om 1 vecka är jag enligt min läkare och försäkringskassan frisk och skall tillbaka till jobbet på 100%.
    Rädslan för att klara av detta och inte gå ner för samma stup är stor.
    Vadden skall in.
    Aldrig mer vill jag uppleva detta helvetwt.
    Blir man någonsin sig själv igen?

    • Micke Gunnarsson säger: 2017-07-31 kl. 09:29

      Jag lovar att tänka på dig. Blir man ngnsin sig själv igen? Bra fråga. Vem är ”sig själv” egentligen. Tror man ska se sig själv som ett utvecklingsprojekt i stort. Vi förändras hela tiden. Min utmattning och sjukskrivning i nästan ett år förändrade mitt liv på många plan. Men nu med 8 år bakom mig så var det det viktigaste som hänt mig. Jag behövde hitta hem igen.
      Lycka till kära du. Och lyssna på dig själv. Du orkar det du orkar. och försök inte vara ”duktig”.

      Kram/Micke

  • Patric Ilar säger: 2017-08-03 kl. 08:37

    Hej & tack för ditt inlägg!
    Är själv sjukskriven sedan mars i år & drabbades även jag av detta.
    Är inte på banan riktigt än men det går åt rätt håll sakta men säkert.
    Det är jätteviktigt att fler får upp ögonen för detta då det inte syns utanpå.

    • Micke Gunnarsson säger: 2017-08-04 kl. 10:25

      Håller med dig! Skönt att höra att det går åt önskat håll. Allt har sin tid.

      Kram

  • malin säger: 2018-01-17 kl. 11:42

    Gillar dina tankar och resonemang, men jag funderar på hur vi tänker och agerar när det gäller att våra barn och ungdomar är I samma kris. Är det ok att vara sjukskriven från skolan, hur hittar man rätt väg att gå? Har besökt vårdpersonal, som inte tar det på allvar. Personalen på skolan ser inte heller vad som sker. Känner mig ganska ensam I detta, men mitt barn kan inte tvingas in I något hen inte mår bra i.

    När barnen är skolungdomar ska de samlas in I samma fålla, och bli som en homogen grupp, när de sedan har slutat skolan, blir deras utmaning att hitta sig själva.
    Varför kan de inte få vara sig själva hela tiden?
    Det hade förmodligen underlättat för många, både barn och vuxna.

    Vilsen. Men vet ändå innerst inne vad jag skulle vilja göra.

  • Annsofi säger: 2018-09-26 kl. 21:05

    Underbara du❤️ Du beskriver den tid jag befinner mig mitt i, med oro över hur livet ska bli, vad det ska bli av mig och det känns skönt att höra från andra som redan passerat den tiden – att det finns hopp

    • Micke Gunnarsson säger: 2018-09-26 kl. 21:28

      Ta hand om dig <3

Kommentera


Leve 40-års krisen!

  Haha….fick höra för ett par dagar sedan om jag hamnat i någon slags 40-års kris. Har ni hört den förut? – Ja ha…nu har Perssons fru lämnat honom, säkert […]

När sorgen har lagt sig behöver jag dig som mest.

  Kanske har du någon vän som hamnat i kris. Ni vet då sorgen och smärtan gör sig påmind. Då allt står still och vi alla ställer oss frågan VARFÖR? […]

När det kommer till mobbing är vi alla utsatta.

  Ett riktigt mobbat barn vet inte själv till slut att hen är just mobbad. (Jag vet) Att kräva av ett barn som blir utsatt att själv säga ifrån, be […]

SENASTE FRÅN INSTAGRAM

FÖR BOKNING OCH KONTAKT



Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrev i samarbete med Jesper Juul & Family Lab!






Kontaktuppgifter

MICKE GUNNARSSON.