Barnens och elevers framtid i all ära, men de lever ju här och nu!

 

Jag hoppas inte att detta inlägg ses som ett gnällinlägg och om du upplever det som ett sådant så är det helt ok. Jag tar ansvar för mina ord och du tar ansvar för vad du läser 🙂

Jag vet inte vad min avsikt är med dessa rader, men just nu bubblar energin åter i mig, nästan kokar…kring just skolan och vad vi ska ha den till. Ni som arbetar idag inom skolan, ni är fantastiska för att inte tala om alla de barn och ungdomar ni möter. Det är inget fel på er, jag menar bara att vi måste förändra systemet. Typ nu. Det är inget fel på Zlatan, men det blir inga bra resultat om han står med fotbollsskor på en hockeyrink.
– Men Micke överdriver du inte nu?
– Kanske, ingen aning. Dessa rader kommer bara från min hjärta. Och det är min blogg och jag kan liksom inte hålla tillbaka.
Så…

Med tanke på hur snabbt måluppfyllelse, kunskapsinhämtning och läxor kommer typ nederst på prioritetslistan i ens liv då ens barn mår dåligt, så borde just trivsel, hälsa och trygghet stå absolut överst på även skolpolitikens prioriteringslistor.

Jag hör varje vecka politikers mantra om att eleverna måste få den kunskap de behöver för att klara sig i framtiden. Men jag skulle vilja vända om hela skutan och säga att de behöver oss just nu för att kunna leva just här och nu. Om vi gör detta på ett bra sätt så kommer den så kallade framtiden att lösa sig utav sig självt.
Barn vill lära sig! Och mycket lär de sig oavsett om vi lär dom eller inte. Finns många saker jag inte lärt mina barn som de gör idag. De talar, de går, de kryper …en massa viktiga saker som jag omöjligtvis kunnat lära dom. Ingen kan. De gör det själva. Däremot har jag stöttat de och kanske uppmuntrat dom i vissa fall. Jag önskar att skolan handlade mer om att lära ut konsten att leva. Konsten att förstå sig själv och konsten att behålla sin nyfikenhet och på så sätt även sitt lärande.
Skolan består av människor alla unika på sitt sätt. Det är omöjligt att då fortfarande idag till stor del bygga en struktur som är skapad för robotar. Robotar som går i led, behandlas lika, samma tider, samma regler , samma mätmetoder, keps av, mobil av…denna struktur är inte till för barnen, det är en struktur snarare för oss vuxna, så vi kan hålla koll på våra robotar och se till att de äter den maten vi serverar. Men vad händer då med varje barns unika sätt att lära och vara nyfiken på sig själva och sin omvärld. När dagen inte längre består av en tid för dom utan för någon annan. Vi tappar till slut kontakten med oss själva och styrs tillslut helt utifrån. Vi är glada om de andra är glada och min upplevelse av att vara lyckad beror på vad andra skriver för krumelur i protokollet. Jag känner mig misslyckad om jag inte trivs i fabriken och börjar sakta tro att det är fel på mig medans alla andra i systemet verkar ha rätt.
Sir Ken Robinson beskriver så fantastiskt vackert tanken om att det faktiskt finns två världar. Och dessa separata från varandra. Jag hävdar ju på mina föreläsningar att det bara finns en, men i detta fallet har jag fel och Ken helt rätt. Han säger ungefär så här:
Det finns två världar. En utav dom är den som finns oavsett om du och jag är här. Den fanns långt innan vi fanns och den kommer förhoppningsvis finnas kvar långt efter det att jag dragit vidare, vad vi nu ska. Men denna värld har utvecklats under lång lång tid, människors kreativitet och idéer har sett till att den ständigt förändrats, teknik, kultur, miljö, ekonomi, natur…allt. Denna värld försvinner inte när du gör det.
Sedan finns det den andra världen. Den som finns inom dig. Den som absolut inte kan klara sig utan dig. Den värld som startade från att du tittade ut och som kommer att försvinna i samma sekund som du gör det. Den yttre världen, den jag nämnde först betraktar du och försöker förstå genom din inre värld. Du måste alltså förstå och möta dig själv för att kunna förstå och även skapa i den yttre. Din relation med din egna värld är avgörande för hur du betraktar och upplever den yttre.
Så vackra ord, jag blir rörd hela jag!
Enligt min mening så bedrivs skolan så gott som enbart med fokus på den yttre världen. Vi ska lära oss om den yttre utan att vi förstår vår inre. Återigen handlar det om robotar med deras hjärnor i form av kretskort som ska programmeras utifrån den yttre världen. Politikers mantra att mata in kunskap för att kunna klara sig i framtiden visar på detta. Vilken framtid? Vem har varit där? Framtiden skapas utifrån den medvetandenivå vi upplever här och nu. Vem är jag? borde vara en viktig fråga i skolan. Att upptäcka sin egna inre värld.
Men frågan är ju om vi vuxna har möt våran egna värld? För att jag som vuxen ska kunna hjälpa och stötta våra barn på deras inre resa så måste jag ha mött min egen. Jag måste själv fråga mig hur mitt inre skapar en upplevelse av mitt yttre. Hur arbetar vi med dessa bitar idag på lärarhögskolan? Hur prioriterar vi detta utforskande i olika undersökningar när vi ”mäter” skola?
Jag upplever att det finns en kollektiv rädsla ibland oss alla inom skolsverige idag. Lärare är rädda för att göra fel. Rektorer är rädda för att göra fel. Politiker är rädda för att göra fel. Föräldrarna är rädda för att göra fel. Och barnen är rädda för att göra fel. Alla går vi runt med en kramp i magen som skapas utifrån att inte misslyckas. Många av oss upplever otillräcklighet. Vad är det vi är rädda för? Vad kan bli fel? Studera ett litet barn som ska lära sig gå, som ska upptäcka vad som finns i köksskåpen, som ska se hur vattenpölen funkar….de är inte rädda. Det finns inget att vara rädd för! Inget mäts. Ingen begär att att Lisa ska kunna gå på Torsdag 16.30. Ingen mäter hur många köksskåp Olle öppnar i minuten för att sedan säga till honom att han inte är godkänd. ? Det finns inget att vara rädd för i sitt egna utforskande för du kan liksom varken lyckas eller misslyckas. Du upptäcker och du lär. Och det sker med lust och engagemang, inifrån.
Jag menar på att det som är fel och det vi borde vara rädda för är det nuläge som existerar just nu. Enligt rapporter ökar barns psykiska ohälsa, man tror att 2020 kommer depression vara världens näst störst utbredda sjukdom, vi hör hur antalet ”hemmasittare” ökar, utbrändhet bland lärare ökar…jag menar inte att vara negativ, mål f*n på väggen, men vi borde se detta redan nu. Någonting måste göras. Och det ordentligt. Vi måste våga göra om. Våga fråga oss frågan:
Vad ska skolan vara till för? För vem är skolan?
Jag har inga exakta svar men jag vet att det finns så många som brinner för dessa frågor i vårt land. Jag önskar att skolpolitiker, skolmissioner och andra eldsjälar även dom vågar tänka helt utanför det vi upplever och ser idag, när vi tänker skola. Låt oss experimentera, låt oss  testa nytt. Låt oss blandas från olika håll och kanter för att fantisera om detta. För det var ur just fantasi den skolan vi verkar i idag skapades. Vi kan bättre! Världen förändras och vi måste våga förändras med den.
/Micke
Ps! Tack Bessi och Internet för en underbar bild!

Skola SEPTEMBER 09, 2015

KOMMENTARER

0 svar till “Barnens och elevers framtid i all ära, men de lever ju här och nu!”

Lämna ett svar


”EN ÖPPEN FAMN.” En dröm att få presentera dessa öppna helkvällar med min fina Lou Rossling!

  KAN DET BLI EN BÄTTRE FREDAG!!?? Nu är det klart att jag och min fina vän Lou Rossling kommer att anordna två öppna helkvällar för allmänhet och självklart även […]

Jag vill inte hänga med tekniken, jag vill hänga med barnen. Det är nog min skyldighet!

  Känner du att du inte hänger med tekniken, att allt går så himla fort och att det inte är ovanligt att du och dina barn upplever konflikter just vid […]

Tips för skolan om välkomnande!

  Sitter just nu på ett café i Karlstad, förbereder morgondagens föreläsningar och tänker just nu på skolstarten för många barn. Har ju varit en del skriverier om detta på […]

SENASTE FRÅN INSTAGRAM

FÖR BOKNING OCH KONTAKT



Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrev i samarbete med Jesper Juul & Family Lab!






Kontaktuppgifter

MICKE GUNNARSSON.