Vart ska jag banka när jag inte får slåss?

Ilska, vrede, skrik, bankande, slag och sparkar….är ofta förknippat med våld, något som är dåligt och som man inte ska pyssla med. Man ska helt enkelt vara en snäll unge. Punkt.
Detta ska vi fostra barn till.

Men är det verkligen sant? Är det verkligen alltid sunt?
Jag skulle tvärtom önska att det fanns flera platser och människor som bejakade barns utbrott. Vackra platser där man får slå av sig skiten. Skrika ut sin smärta och sparka hej vilt.

Jag skulle vilja påstå att detta är jätte viktigt. Att pressa undan denna energi är varken bra för kropp  eller själ och när ballongens väl spricker så kan det ske på det mest oönskade platser.

Jag hade förmånen att träffa en ung man för en tid sedan som berättare om sina yngre år.
År präglade av våld och missbruk. Hans ilska. Hur den tos sig uttryck på så olyckliga vis.
Men vart skulle han göra av den varg som levde inom honom?

Jag tänker vara sjukt ärlig i följande stycke.

Jag har nog alltid setts som en snäll pojk. Redan som liten var jag den snälla och roliga lilla killen. Jag slog knappt ihjäl en fluga. Jo hemma kunde jag få fruktansvärda utbrott. Ni vet sådana när föräldrar inte vet vad de ska göra med en. Jag har fått åka akut iväg med ambulans tre eller fyra gånger i mitt liv då detta har hänt. Hahah…mina föräldrar fick tipset att försiktigt strypa mig för att minska adrenalintillförseln till hjärnan…eller vad det nu var de sa läkarna. Hahaha…ingen helt enkel uppgift. Stackar min mamma och pappa.

Nåväl. Mitt sista ”anfall” hade jag faktiskt i vuxen ålder för ca 15 år sedan. Då ihop med alkohol.
Men ingen fara. Detta hände bara några gånger i mitt liv.
Men annars var jag en snäll och go kille. Det vara bara när det blev så där knasigt, jag var lite märklig.

Så för sju år sedan då jag var sjukskriven för utmattningsdepression, då livet kom ikapp mig och jag klappade ihop, så tackade jag till slut ja till att åka till Baravara i Dalarna. Jag hade då betat av 3-4 terapeuter. De var säkert duktiga, men vi klaffade inte riktigt.
Stället i Dalarna, det visade sig passa mig utmärkt. Men vet ni vad. Vet ni vad som hände?

De första två dagarna då jag fick möjligheten att jobba med mig själv mötte jag något inom mig jag inte hade en aning om fanns. Ett rytande lejon bodde där inne. De två första dagarna var jag fasiken som ett djur. Jag hade så mycket ilska inom mig. Ilska som behövde ut. Jag skrek, slogs, bankade, grät, svettades, men ingen….och jag säger INGEN, sa att jag var fel, konstig eller våldsam. Tvärtom.
De hjälpte mig igenom det. Så många gånger låg jag helt utmattad i en svettfläck tillsammans med tårar på golvet. Helt slut. Men också så lugn inombords. Jag lät mitt lejon få ryta klart. Det spelar ingen roll vad lejonet behövde ryta om, det är inte intressant. Det finns ingens fel i detta.
Det viktiga är att jag fick ta hand om mig på det vis jag behövde.

Men jag trodde inte att detta fanns inom mig. Men jag kan lova er, att den känslan jag har burit med mig efter detta. Detta lugn och denna inre kärlek är obeskrivlig. Genom att möta lejonet kunde jag förstå det och tämja det.

Men nu ska jag säga er en sak. Jag har inga bevis för detta men jag har en stark magkänsla.
OM jag hade gjort denna resa i något av de terapeut-rum jag besökte innan, ni vet jag och en annan person i ett rum och så några kleenex, så hade jag blivit inlåst, fastspänd och garanterat medicinerad. Det hade återigen varit fel på mig.

Jag vet ungdomar som beskrivit för mig hur vården inte kunnat möta deras ilska utan snarare kvävt den. Hur de blivit fastspända snarare än frisläppta för att få ur sig sin energi.
Jag tror många i vårt samhälle går runt och pressar undan sina lejon. Detta tar energi. Detta tar kraft. Och så läcker vi ut ilska ochs frustration i små doser. Och ibland spricker vi helt.

Tänk om det är så när vi ser ungdomar som bankar sönder busskurer, krossar fönsterrutor och i värsta fall bankar på varandra….tänk om vi skulle se deras bankande som viktigt, tänk om vi skulle utveckla flera platser, möten och stöd för att verkligen få skrika och ryta.

Tänk om vi skulle våga stå med öppna armar och våga möta de lejon som behöver ut. Inte döma dom eller anklaga de för att vara fel eller sjuka. Utan se det som ett friskhetstecken. Ett sätt att faktiskt ta ansvar för sina känslor och få stöd att stilla sitt inre. Att inte kanske rekommendera lugnande medicin i första hand. Droga barnen så de slipper känna.

Eller gör vi det för att vi själva ska slippa känna när andra behöver göra det? Det första jag blev erbjuden för sju år sedan var medicin. Men jag ville försöka utan. (Menar nu inte att all medicin är fel, men jag tror det har gått lite inflation i den varan trots allt.)
Är det kanske så att vi vuxna själva är ovana vid att möta ilska? Att vi själva blir rädda för de lejon vi möter? Att det väcker saker i oss? För visst kan det göra det, tänker jag.

Så vart ska jag banka när jag inte får slåss?
Vart sker detta idag?
När får vi lov?
Vad säger vi till våra arga barn?

Tyst med dig annars åker du in på ditt rum!
Det är fult att slåss!
Du ska vara snäll!

Vad tänker du när du läser detta?
Har du erfarenheter eller frågor du vill dela med dig utav?

Kommentera gärna här eller följ/delta i diskussionen på min Facebook sida.

Kram/Micke

Ps. Är du intresserad av föreläsningar eller workshops som beror ämnet, mötet med oss själva och våra barn oavsett IRL eller digitalt, kontakta mig!

(Tack Sponchia för lånet av den fantastiska bilden!)

Skola FEBRUARI 25, 2016

KOMMENTARER

4 svar till “Vart ska jag banka när jag inte får slåss?”

  • Hannah säger: 2016-02-25 kl. 14:48

    Min son, 6år, kan bli väldigt arg och jag ser på honom att han behöver göra sig av med allt där inne. Då brukar han få klämma mitt finger så hårt han kan ( det känns ju inte :)). Eller så får han ta ett stort gosedjur och banka på sängen med det eller själv banka på gosedjuret. Sen kramas vi ordentligt och länge. Efteråt brukar han bli lugn och nöjd. Känns jättebra tycker jag.

    • micke säger: 2016-03-02 kl. 13:16

      Låter väl skönt!

      Kram/Micke

    • Daniel Mendoza säger: 2016-07-09 kl. 06:12

      Hej Hannah!
      Jag är själv pappa till två pojkar, 9 och 11 år gamla. Och hade också en mycket mörk barndom kantat av våld och missbruk. Jag värnar om dem, jag värnar om deras framtid och så mycket jag kan också om vår värld. Därav – efter att ha fått frågan av en god vän om vad jag anser om Mickes svar – att jag tar mig tid att skriva till dig.

      Våld i alla dess former är fel, Hannah. Jag förstår att du precis som jag ser din son som allt i livet. Men beakta detta: Det gör inte ont för dig när du ber din son försöka skada dig. För det är det du gör. Du ber honom att använda våld mot dig. En pojke mot en kvinna. I detta fall, hans mamma. Så när han inte lyckas, när han inte blir av med det han känner inom sig, är det ok för honom att misshandla någon annan. Ett gosedjur. Ja, Micke skriver att ”Låter väl skönt!”. Men Micke är ute och simmar i rätt djupa vatten här. Ett gosedjur betyder för de flesta barn trygghet. Det finns stark symbolik. Om du skriver att din son (på sex år!) får misshandla sitt gosedjur, får banka det mot sängen och när det inte hjälper använda annan form av våld, förstår du vad du lär ditt barn?

      Jag är övertygad, Hannah, att du inte vill att din son ska använda våld som ett sätt att lösa sina problem. Som ett sätt att hantera sina känslor. Om det blir så, och detta tycks vara vägen du väljer, är risken stor att du en dag får besöka honom på akuten. Förhoppnings inte en kyrkogård.

      Tänk om, Hannah. Ta en kort promenad med honom. Lär honom att prata. Vad som helst, som kanske kräver mer tid av dig, men kommer å andra sidan bespara dig mycket tårar och smärta, än att lära din son att bruka våld.

      En tanke av omtanke och i all respekt. För din son och för dig.

      (Och Micke, om du läser detta. Snälla vuxna man, var inte så jäkla uppe i dig själv att du inte ens läser vad någon skriver till dig. I detta fall handlar det om en pojke på sex år som mår dåligt! ”Låter väl skönt!” är ett svar som borde få varje vuxen att dra öronen åt sig om vad du annars predikar.)

      Daniel

      • Micke Gunnarsson säger: 2016-07-09 kl. 10:09

        Tack för din kommentar Daniel. Självklart läser jag din kommentar. Försöker läsa allt och svara i den mån jag kan och hinner. Håller helt med dig att våld löser ingenting. Däremot vet jag bara ur min egna erfarenhet och andra jag mött att det kan finnas olika energier i ens liv som behöver få se ljuset. Jag är hel övertygad om att Hannah även talar med sitt barn, promenerar och funderar ihop. Och jag är helt övertygad om att vi inte behöver hamna på kyrkogården i förtid bara för att vi hjälper varandra att kanalisera våra behov av känslor.

        Kram

Kommentera


TADDAA!! VÄRLDSPREMIÄR FÖR MICKESFIGURER.SE

  Hej på er alla vänner! Idag är det Alla Hjärtans Dag och inget kan väl passa bättre än att ha en världspremiär! (Missade ni livesändningen så klicka här!) Hahaha. […]

Fjantiga barn eller ärliga ungar?

– Pappa jag gillar inte att åka taxi hem från skolan. Det är typ det värsta jag vet. – Det är väl inget att vara rädd för? – Ja men […]

”Förbjud hela Internet, resten löser vi med silvertejp.”

Jag vet att detta inlägg kommer att vara till viss del ogenomtänkt, kanske stötande och sakna djupare analytisk forskningsbaserad grund….men jag blir bara så frustrerad att det måste ut…igen! Det […]

SENASTE FRÅN INSTAGRAM

FÖR BOKNING OCH KONTAKT

Kontaktformulär






Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrev i samarbete med Jesper Juul & Family Lab!





Kontaktuppgifter

MICKE GUNNARSSON.