En orolig mamma och en dotter på hal is.

Prestationsvarning

Idag blir det ett lite annorlunda blogginlägg. Det är en konversation mellan mig och en orolig mamma via messenger. Vi beslutade båda två att vi kanske kan hjälpa andra genom att dela denna text. Anledningen är också att jag senaste tiden fått många tankar från föräldrar just kopplat till barns idrottande och prestation. Vi glömmer ibland bort leken och det roliga för snabbt och istället övergår det till prestationsångest och press från alla håll och kanter.

Har vi plats för alla barn?

Vissa föräldrar berättar att deras barn älskar att träna men vill absolut inte tävla. Min fråga till föreningslivet blir då:
– Har vi plats för dessa barn? Har vi en organisation och ett ledarskap där detta är helt ok? Kan vi ta oss från mål som medaljer och prispallar och istället fokusera på lyckan i realtid. Lyckan i att passa bollen på en träning, lyckan i att göra en piruett, lyckan i snacket med kompisarna mellan övningarna? Detta är viktiga frågor att fundera på tror jag. Nu till vårt samtal.

En orolig mamma skriver…

(Mamman) Jag har en tjej på tolv år som har hög integritet och har alltid haft. Hon har alltid haft svårt att ”ta plats” om hon inte känner sig 100% trygg i situationen.Hennes självkänsla är inte den bästa och inte självförtroendet heller, det är väl mest självförtroendet som behöver stärkas.

Mitt dilemma är hennes aktiviteter. Hon vill så gärna men väl i situationen så tar det stopp. Väldigt länge har hon velat börja i skridskoskola och idag var det dags. Glad i hågen snörar hon på sig skridskorna och ger sig ut på isen. Men i samma sekund som gruppen ska åka iväg så går hon av isen och vägrar återvända.

Vad gör jag i den situationen? Hon vill ju.

Vi pratar om det massor och hon säger att hon vill men inte vågar. Rädd för att ramla och att alla ska skratta åt henne tex. Frågade då vad det värsta är som kan hända och då skrattade hon och sa att det inte kan hända så mycket…

Jag sa att vi går dit varje tisdag och provar men hur peppar/pushar jag henne i rätt riktning utan att tvinga. Vill väcka glädjen i att våga utmana sig!

Ha det bäst!

Vänliga hälsningar en undrande mamma.

Jag svarar…

(Micke) Hmm…först vill jag säga, jag är ingen expert. För det andra kan jag bara läsa det du skriver…jag känner liksom inte er lilla dotter eller er. MEN…jag är som jag är och väljer ändå att ”känna” in. Så min tanke som direkt kommer upp är…tålamod och små små små steg i taget.

Du är så klok när du inte vill pusha. Min grabb är målvakt. För något år sedan tog föreningen in en grymt duktig tränare för att just bara träna målvakter en helg. Detta var ju min grabbs dröm. Vi åkte dit. Det tog stopp. Först slet det tag i mig. Men hallå!! Det var ju detta du ville.

Men inte då. Det var min son tydlig med. Han vägrade.

Det vi gjorde då var att jag frågade om han tyckte det var ok att bara sitta med och kolla. Kanske kunde vi lära oss något från läktaren. Vi satt där över en timme. Det var det han pallade den lördagen. Så jag säger det igen, små steg och utvärdera. Kanske prata om vilka minsta mus-steg ni kan ta tillsammans nästa vecka. Din dotter är ju klok då hon kliver av. Hon har en förmåga att leda sig själv. Så lita på henne, hjälp varandra. Ge det tid. Skriv till mig igen om några veckor….

Kram på er båda!

Jag sover på saken och svarar igen!

(Micke) Godmorgon! Haha…vaknade denna morgon med ytterligare en känsla. Kanske ska ni vuxna även se över generellt prestationsklimatet kring er lilla vän. Att hjälpa henne fokusera på sitt egna värde bortom prestationen. Så att självkänslan kan få sitt fokus. Jag själv hamnade där med en av mina söner. Jag fick då medvetet tona ner berömmen, duktifieringen, guldstjärnor och andra belöningar. För dessa var kopplade till prestation. Och min son behövde få känna sig älskad och trygg i detta bortom ex fotbollen och skolarbetet. Det jag gjorde medvetet var att istället för ”berömma” bli nyfiken. Istället för att som vanligt säga ”Åh vad duktig du var på matchen idag” istället fråga, Hur kändes matchen idag? Hur kändes det att slå den passen till Erik?

Jag tror att vi ibland behöver hjälpa våra barn genom att avdramatisera vinna eller förlora. Utan snarare bry mig om dom som människor. Att inte be de redovisa sin prestation så fort man kommer hem från jobbet.
– Hej! Hur gick provet idag? Har du läxor tills i morgon? Har du packat bandykläderna? Rapportera:) Jag har ingen aning om hur ni har det hemma kring denna biten. Ville bara säga detta då jag själv varit lite i de trakterna, och då jag idag jobbar med ungdomar där dessa bitar kommer ofta upp.

Kram på er…igen 

Mamman återkopplar….

(Mamman) Godmorgon, vilken bra start det blev på dagen! Jag tänker mycket på det där med att inte berömma utan visa att hennes värde sitter i henne precis som hon är…..men när jag läser vad du skriver så är jag väldigt frågande just med läxor och skolbiten. Herregud, det där måste JAG jobba på med mig själv.

Jag har barnen varannan vecka och som jag har funderat över detta och hur jag ska få henne att tro på sig själv, känna sig nyfiken och trygg. Svårt att diskutera med sig själv! 

Funderade även en hel del efter ditt svar igår och jag gillade myrstegen alltså.

Innerst inne tror jag att min oro över barnens framtid i största mån påverkar mitt beteende gentemot dem. Då kommer förhören och tjaten om läxorna in, jag försöker alltid göra själva läxläsningen till en mysig gemensam stund på kvällarna med te och tända ljus. Men såklart att fokus inte ska ligga på den stunden utan nyfikenheten.

Nu ska jag ladda för nästa vecka med dessa nya input förslagen. Sååå skoj!

Tack tack tack!!! Nu skuttar jag till jobbet med ett större leende än vanligt!
Kram och ha en finfin dag!

Mamman återkommer efter några veckor…

(mamman) Hej Micke, hoppas allt är bäst med dig!

Vill bara berätta att det nu har gått några veckor och att min dotter sedan lektion två har varit med på alla övningar och hon ÄLSKAR sin aktivitet.

Efter våran konversation sist så tog jag mig extra mycket egentid med ****** och pratade om att jag skulle vilja åka till konståkningen med henne varje tisdag och att jag hade varit helt nöjd med att vi kunde titta på hur de andra gjorde. Förklarade att det också är ett sätt att lära sig på.

Pratade även om myrstegen den dagen hon själv var redo.

Jag insåg snabbt att i hennes uppväxt har jag nog sagt en sak men kroppssignalerna visat en annan. Tex det är ok att inte vara med men innerst inne har hon sett att jag blivit stressad av detta.

Nu menade jag vartenda ord jag sa. Så lektion nr 2 gick vi dit glada i hågen och jag påminde om att det var mer än ok att bara titta på.

Hon var förutseende och packade ner en bok till mig och sa att jag skulle sitta utanför ishallen och läsa i 10-15 minuter så hon kunde starta igång själv. Något förvånad gick jag såklart med på det.

Efter 15-20 minuter gick jag in och såklart var det inte en ledsen dotter som satt på bänken utan hon var ute på isen med gruppen och har varit det varenda gång sedan dess.

10 egna minuter gäller fortfarande och jag beundrar henne för det. Hon kom själv på vad hon behövde.

Kan inte tacka dig nog för att du fick upp mina ögon för problemet och gav mig verktyg att nå fram till min fantastiska tjej på ett sätt som inte hänt tidigare. Hon är så glad över detta och jag är så glad för hennes skull.

Så tack tack tack från djupet av mitt hjärta för att du tog dig tid för mig!

Kramar i mängder 

Slutord

Jag säger som Jesper Juul. Våra barn är kompetenta. I detta fall tog en orolig mamma sin dotterns behov på allvar. Oavsett om hon kanske tyckte att de där 10 minuterna innan med boken kändes konstigt så var det just detta som dottern behövde. För att detta ska funka handlar det om att skapa respektfulla och kärleksfulla möten oss människor emellan. Att jag som vuxen backar och verkligen frågar mig själv hur min egna agenda ser ut. Är det för mitt bästa eller för mitt barns bästa?

Jag vill avsluta med att tacka alla er som skriver till mig i veckorna. Det här inte alltid jag hinner svara, men jag gör mitt bästa. Är ni intresserade så gör jag några öppna föreläsningar till i höst, se tid och plats här.

Kram på oss vi fantastiska vuxna och ni fantastiska barn!

/ Micke

PS. Thanks Lorri Lang for sharing this amazing photo!!

Föräldrarskap OKTOBER 11, 2017

KOMMENTARER

Ett svar till “En orolig mamma och en dotter på hal is.”

  • Philip Appeby säger: 2017-10-14 kl. 10:06

    Det kanske är för tidigt med medverkan i skridskoklubben. Det kanske räcker med att få åka ut på isen och göra en piruett för att imponera på mamma. När barnet blir säkrare i sin utövning ökar också självförtroendet.

Kommentera


Läxor som strider mot Barnkonventionen?

Läxor som strider mot Barnkonventionen? När jag själv jobbade inom skolans värld eller som nu med ungdomar på exempelvis Kaoskompaniet så vill man ju liksom göra sina möten med ungdomarna […]

Ordet paradigmskifte när det kommer till skolan är som att svära högt i kyrkan.

Pappa du är filosofen! Sitter med min yngsta grabb och gör läxorna. Han pluggar inför två prov. Det handlar om Romartiden och Franska revolutionen. När vi kommer till de olika […]

Hushållsenergi och hundar på rymmen!

Positivt tänkande? Vill börja med att säga att jag är inte för tanken att man alltid ska vara glad. Att man ska i alla lägen ”tänka positivt” och med bruten […]

SENASTE FRÅN INSTAGRAM

FÖR BOKNING OCH KONTAKT

Kontaktformulär






Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrev i samarbete med Jesper Juul & Family Lab!





Kontaktuppgifter

MICKE GUNNARSSON.