Det finns tillfällen då det är direkt farligt att agera utifrån rädsla.

Titta, pappa!

Jag glömmer aldrig en tidig morgon för ca 18 år sedan. Jag låg kvar i sängen och kunde höra hur min lilla grabb Max lekte i sitt rum. Vi var själva hemma. Jag låg väl och halvslumrade och plötsligt stog han framför mig vid sängkanten och sa:
– Pappa, titta!

Jag blev helt tyst och kände hur min puls hoppade till. Hur en rädsla föddes. Framför mig stod lilla Max, glad och stolt, med en förskärare i handen. Han höll kniven som på bilden. Rakt över bladet.

– Titta pappa! Han skrattade och gick sedan ut ifrån sängkammaren igen.

Slow motion

Jag vet inte hur jag lyckades behålla det inre lugn som infann sig. En känsla av slowmotion och faktiskt ett stort mått av kärlek. Max var glad och stolt och anade nog varken direkt fara eller att han gjorde något fel. Han lekte helt enkelt.
Jag vet hur jag ropade på honom lugnt och mer utifrån nyfikenhet än panik. Jag visste nämligen att det värsta jag kunde göra nu var just att gripas av panik, ilska eller rädsla. Skulle jag gått på impuls så hade inte grabben haft ett finger kvar på handen. 
Det allt handlade om här och nu var att få Max att själv vilja släppa kniven eller ge den till mig. Här var liksom inte plats för lek eller bråk. Och jag ville heller inte skrämma honom. En kniv i sig har ju betydligt många flera fördelar än nackdelar och är inte farlig i sig.

Ingen panik

Det hela slutade med att han kom tillbaka in i sovrummet. Jag frågade honom nyfiket vad han lekte? Frågade om jag också kunde få vara med? Frågade sedan typ om han lagade mat med kniven eller så. Han såg lika glad ut. Till slut frågade jag honom om jag också kunde få hålla i kniven. Om vi sedan kunde gå in i hans rum tillsammans?

Allt var över på några sekunder och jag kunde få kniven. Vi talade sedan lite om att just leka med knivar. Vad vi gör ensamma och tillsammans med vuxna. Men jag minns att jag aldrig skällde eller greps av panik. Utan att den fara som fanns undanröjdes och vi kunde istället leka tillsammans.
Någonstans så har ju jag vuxenansvaret kring hur knivar bör eller inte bör hamna i ett barns ägor när hen leker själv. Men livet är som livet är och det finns ingen 100% säkerhet mot något, tyvärr. Ibland blir saker inte som man tänkt sig. Och det jag verkligen vill är ju att hjälpa Max bli en klok och medveten människa längre fram som tar kloka beslut med eller utan kniv.

Sällan oro

Men hela den situationen har faktiskt hjälpt mig att hitta lugnet i mina barns olika äventyr. Jag är i stort sett aldrig orolig eller i panik kring deras livsöden, fester eller försenade hemkomster. Jag känner mig varken empatilös eller oansvarig för det. Jag finns där för dom, men jag tänker inte skapa en massa onödig drama varken i mitt eller i deras liv. Det verkar livet lösa åt oss av sig själv ändå.
Så tänker jag.

Digital rädsla

Vad vill jag komma med denna historien? Jo jag vill koppla den till den debatt som just nu pågår gällande barn och internet. Om skärmtid, snapp, skärmstress, kronisk trötthet, porrfilter osv. Jag säger att detta är ingen lätt quickfix. En hel värld står under stor förändring där det digitala vänder upp och ned på det mesta. Och sanna mina ord, detta är bara början. Varenda system vi känner till som fötts ur en analog tidsepok, kommer att få skruvas om till något helt nytt. Det tror iallafall jag. Skolsystemet är bara ett sådant, om ni frågar mig. Detaljhandel, mode, banker, bilar, robotar….allt.
Och vi har knappt börjat. Det är därför det blir krockar hit och dit just nu. Inget konstigt egentligen. Det digitala utmanar oss som människor och våra traditionella verksamheter. Och just nu försöker vi anpassa så att det digitala passar våra befintliga system, men mycket talar nog för att det kommer bli helt tvärtom. Helt nya system kommer att konkurrera ut de gamla, och dessa nya system bygger redan på ett ”digitalt tänk”. Som sagt var…detta tror jag på i alla fall.

En björntjänst

För att inte själv låta denna text fastna i rätt eller fel, antal timmar vid skärmen, filter….så skulle jag bara vilja likna hela situationen med den morgonen Max kom med kniven. Han kom inte in med den för att jäklas, vara elak, döda eller bryta mot någon lag. Han höll på att laga mat i sitt rum och var stolt som en tupp. Jag skulle gjort både honom och mig en björntjänst om jag skällt ut honom, kränkt honom eller ansett honom dum. Hade jag agerat utifrån min egen rädsla så hade jag till och med kunnat slitit kniven ur näven på honom. Jag skulle kunnat få sådan panik att jag helt plötsligt ansåg att alla knivar var farliga.

Kloka vuxna

Jag vill föra in denna tanken var det gäller våra unga 2018. Jag önskar sååååå mycket att vi inte som vuxna agerar ur panik och rädsla. Att vi försöker vara nyktra och ytterst medvetna i vad vi gör och säger. Relationen just nu mellan oss vuxna och barn är så galet viktig. Vi lever i en öppen värld där kommunikation och nätverkande sker 24/7. Barn är ofta lämnade ensamma kring sina liv så fort de råkar vara i digitala miljöer. Vilket ökar än mer behovet av goda relationer med oss vuxna. Så även om vi vet att det finns faror i våra barn liv så vill jag inte att vi agerar ur rädsla, utan snarare ur ett lugn och ett mod. Att vi sätter barnens bästa och vår relation till dom i första hand. Att vi utgår ifrån att både vi och våra barn vill vara kompetenta. Om vi ska hjälpa barn att bli kloka i en digital tid måste vi också själva våga vara kloka och se det ur ett större perspektiv.

Verkligheten?

Jag skulle vilja påstå att jag träffar barn där de berättar hur ”kniven slitits ur deras nävar”. Hur detta lett till att de inte längre vill eller vågar prata med vuxna om saker som sker i deras liv. Detta för att vuxna dels hotat med ex mobilförbud , men även att det inte längre känns som att man blir ”litad” på. Att man inte längre förstår varandra när vuxna helt plötsligt säger till barnen att de är ensamma hela tiden, hur det hela tiden skickas dickpics eller att de inte är i ”verkligheten”.

Hur skulle vi själva som vuxna känna om vi inte längre ansågs vara en del av verkligheten bara för att vi lever och kommunicerar på sätt andra kanske inte just nu gör?

Viktiga signaler

Detta är oerhört viktiga signaler till oss vuxna om ni frågar mig som vanlig pappa.
Så låt oss finna ett klimat där vi vågar prata om allt det här för att vi tillsammans ska kunna bli smartare, snarare än att förbjuda eller hota och på så sätt riskera tro att vi kan ligga kvar i sängen.
Det kan vi inte. Våra barn ska inte få en bra framtid, de måste få ett bra nu!

Kram/Micke

Samhällsförändring JANUARI 12, 2018

KOMMENTARER

0 svar till “Det finns tillfällen då det är direkt farligt att agera utifrån rädsla.”

Kommentera


En hälsning från mig till alla barn och unga som börjar skolan i veckan!

Pssst….är du vaken? Tjena på dig, jag heter Micke! Jag vill bara berätta en grej för dig innan du somnar i kväll… ok? Det är ingen saga eller så, vill […]

Detta var mina tio mest lästa blogginlägg 2017!

Kollade lite statistik gällande min blogg 2017. Här kommer de tio mest lästa inläggen, samt en egen personlig favorit. Dessa är baserade på drygt 720 000 visningar. Tack för ert […]

Snälla lärare, tvinga inte våra barn att redovisa sina jullov!

Himla tjat! Då var det dags igen för Herr Gunnarsson att dra till med denna dänga. Och JA du har helt rätt. Jag tror jag har påmint om detta och […]

SENASTE FRÅN INSTAGRAM

FÖR BOKNING OCH KONTAKT



Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrev i samarbete med Jesper Juul & Family Lab!






Kontaktuppgifter

MICKE GUNNARSSON.