PÅ VÄG HEM – om att släppa taget om kampen och istället börja leva

PÅ VÄG HEM


Du har inte fått en kropp.

Du har aldrig fått en kropp. Du samlar dig på den. Och du fortsätter med detta varje dag annars dör du. Dvs du tar från jordens resurser och transformerar till din kropp. Varenda cell och benbit byts ut flera gånger om. Men i takt att du äter så fortsätter du att bygga en kropp. Så du är lika lite din kropp som du är det äpplet du stoppar i dig.

Denna fantastiska maskin.

Vi glömmer sedan lätt bort äran att faktiskt få befinna oss i denna mirakulösa maskin. En maskin som är omöjlig att helt förstå och som gång på gång överträffar sig själv. Titta dig omkring och tänk på allt vi skapat, vägar, hus, flygplan, verktyg, bebisar, internet, månlandningar. Det enda vi behöver göra är att stoppa in saker i den och låta den röra på sig. Resten sköter den mest själv.

Du är inte din person

I takt med att kroppen kommit ut ur magen så tar det inte många sekunder förens programmeringen från omvärlden startar. Du får reda på att du är lik någon, hur du ser ut jämfört med andra, hur du är, vad du kan, vad du ska bli. Allt detta skapas snarare utefter andras behov och historia. Det har egentligen ingenting med det liv du själv är. Och mycket av den tidiga programmeringen baserar sig just på din kropp. Köttbiten i sig.

Programmering fortsätter

Vi fortsätter programmeringen och i de flesta fall har du helt kapitulerat ditt egna inre och är nu inne i ett system där allt utanför dig blivit ditt egna facit. Du har helt glömt bort ditt ”själv”. Du fick liksom aldrig chansen. Nu kommer skolan därtill och hela ditt liv baseras nu på att lyda och bli det omvärlden vill och anser vara rätt. Och du ställer upp till hundra procent. Men något börjar skava inom dig.

Skavet

Skavet som sakta kommer då du nu lämnat över dig helt till omvärlden tar sig uttryck i rädsla, oro, osäkerhet, prestationsångest och att livet inte alls handlar om att leva. Det har istället blivit en kamp och ett sätt att överleva. Du förbannar dig själv och din kropp. Någonting inom dig ropar efter dig men du vet inte vad. Du längtar efter något men vet inte vad. Ditt inre skrik börjar komma allt mer. Du blir förvirrad.

Din kamp med EGO

Du har under hela din uppväxt lärt dig leva genom ditt EGO. Du har trott att ditt värde och att du själv är dina Egendomar, Görande och Omvärldens tyckande. Egendomar i form av kropp, saker, bilar, hus, pengar, väskor…Görande i form av kompetens, status, jobb, träning…Omvärlden i form av reklam, tyckande, ideal, applåder, burop…

Antingen känner du snart av skavet, kriget mellan din inre röst och EGOt, eller inte. Om inte så kommer du säkert att bara kunna köra på. Men om du känner skavet kommer du snart att dratta på rumpan.

Vem fan är jag då?

Du kommer trilla ihop. Det inre skriket blir för högt. Förvirringen, ångesten, kampen…allt imploderar och till slut sitter du där på golvet med en enda fråga:

Vem fan är jag?

Detta tillstånd kan vi ibland ses som en sjukdom eller skada. Men kanske är det just en ny ”födsel” som är på väg att ske. En återfödsel. En andra chans. En möjlighet att fantiskt få leva som det unika liv du en gång startade denna resa på. Ett liv i total frihet bortom ditt ego. Bortom alla andra och med en total tillit till det liv du egentligen är.

Hitta hem

Det är nu du känner längtan att hitta hem. Och när du närmar dig denna plats så smälter allt mer och mer samman. Du inser att den resa du själv gjort bland programmering, kropp, ego osv har allt annat också gjort via dig som programmerare! Träden, grannen, invandraren, djuren, vattnet…allt liv har du själv varit med och programmerat. Men vad är allt detta liv nu när du släpper taget? Svaret blir:
Samma som du i din renaste form. Det är när du väl kommer hem du inser på djupet av dig själv att allt bara är ett.

När skriket blir till tårar

Vissa människor hittar aldrig hem, men fortsätter sitt sökande. Andra vet inte ens om att man har ett och börjar aldrig söka. Och så måste det nog få vara just nu. För min del så började sökandet efter att skavet blivit för stort. Den inre rösten inom skrek att någonting inte stämde. Någonting inom mig kunde inte förstå varken mig själv eller omvärldens sätt att vara. Mitt skrik blev till tårar när jag mötte barn som bränt ut sig, unga tjejer som skar sig eller ungdomar som sparade pengar till skönhetsoperationer. Något skrek när jag mötte en skola där barn stressade sönder sig och grät över läxorna.

På väg hem

Jag är inte hemma än men jag är på väg. Jag längtar hem. Och jag märker att ju närmre jag kommer, ju längre avståndet blir från mitt ego, min påhittade person och kropp, ju bättre mår jag. Jag är 45 år idag och har aldrig känt mig mer levande, energisk, lycklig, fri, kärleksfull, modig, lekfull och samtidigt helt meningslös. Jag vill både bli och vara så lite som möjligt. För mig funkar just nu en parkbänk helt perfekt. Det enda jag vill ha är en levande dag, en fin dag. Och med en insikt att det bara är NU jag lever. När detta NU inte längre finns är jag borta i form av en människa.

Skakigt

Men självklart är det lätt att vilja gå tillbaka där applåderna ekar, där många andra står och väntar, det ”normala”, karriär och framgång. En framgång som oftast leder till olycka och återigen en kamp med en hastighet där jag inte ens hinner se fåglarna på marken eller barnen som skrattar. Så jag skakar till ibland. Men samtidigt är idag min inte röst av liv så mycket starkare. Jag betraktar det som finns runtom mig, förhåller mig till det. Men med ett inre ledarskap så medvetet att jag numera väljer själv. Vad jag ska tänka, när jag ska tänka, vad jag ska göra och hur jag ska göra.

Och vem är jag?

LIV.

Livskunskap SEPTEMBER 22, 2018

KOMMENTARER

2 svar till “PÅ VÄG HEM – om att släppa taget om kampen och istället börja leva”

  • Johnny Martinsson säger: 2018-09-23 kl. 08:42

    Hej Micke!

    Känner igen den känslan, av att skriva från djupet av sig själv, när svetten rinner i takt med önskan att få ut alla orden så att först själv få läsa, och sedan få dela med sig.

    Och det här är verkligen en text att läsa, ta till sig och jag känner igen mycket. Bara en dag, utan att följa yttre krav, en bänk, andas, bara njuta av att finnas.

    Tack!

    • Micke Gunnarsson säger: 2018-09-23 kl. 19:17

      Tack för dina ord. Jepp…det är en underbar känsla!

Kommentera


Barn ska inte bli bra på att gå i skolan, de ska bli bra på att leva.

Rädslan, vår värsta fiende? Råkade slå på partiledardebatten i går några minuter men bestämde mig sedan istället för att se en livekonsert med NeedToBreath på youtube. Inser i skrivandets stund […]

Med ansvar kommer frihet.

Vad är frihet? Jag och min kära fru Jenny har det senaste året pratat om frihet. Vad är frihet för oss? Vad vill vi med oss själva och våra liv? […]

I höst vill jag bara vara här och nu.

Här och nu. Detta inlägg tror jag att jag mest skriver till mig själv som en påminnelse och en slags kärlek till detta här och nu. Men jag vill även […]

SENASTE FRÅN INSTAGRAM

FÖR BOKNING OCH KONTAKT



Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrev i samarbete med Jesper Juul & Family Lab!






Kontaktuppgifter

MICKE GUNNARSSON.