När barn försöker berätta sanningen.

En ung tjej och hennes film

Denna lilla film fick jag skickad till mig från denna unga tjej, Emmie. Hon ville göra en film som beskrev hennes mående och känsla. Och som hon även menade symboliserade många andra vänners situation.

Jag grät när jag såg filmen. För den påminde mig om min tid i mellanstadiet. Denna kamp. Dessa morgnar. Mammas förtvivlan. Skolsköterskan. Läraren. Tårarna. Alla inblandande. Min låtsasmormor Karin som fanns i lägenheten under och som alltid lät mig smita in hos henne när det blev för tufft. Morgnar då jag kom halvvägs. Morgnar då jag kastade mig ut för femton trappsteg med förhoppning att slå mig så pass att jag inte skulle kunna ta mig till skolan.

Och så kom man efter. Läxor. Prov. Syslöjd. Fick komma till skolan efter skoltid för att jobba ifatt. Vänner som lämnade hem böcker till mamma. Högen blev vara större och större.

Hur kunde det bli så här?

För min del handlade det inte om skolan i sig, det var mitt liv i skolan och även det utanför. Det handlade dels om kränkningar och hot från andra små vilsna själar. Det handlade om vissa vuxna som hade en auktoritär och ibland hotfull ton, ibland fysiskt våld, som räckte för att jag skulle bli rädd och orolig. Det handlade om saker hemma som jag hade svårt att förstå.

Man kan nog sammanfatta det med att jag var en liten kille som inte mådde bra. Och de miljöer och system jag var tvungen att vistas i hjälpte mig inte att må bättre utan tvärtom.

Men det fanns inga val. Jag var tvungen att rätta mig och anpassa mig till systemen och inte tvärtom. Skolan var ett ganska så brutalt maskineri som aldrig tog paus eller gjorde undantag. Det bara malde på. En lektion till, en till, ett prov till, en läxa till, en ny lärare till, betyg, utvecklingssamtal, bad, gympa…

Så många saker som jag varken ville eller egentligen mådde bra av.

Tid och ork att lyssna?

Men vem lyssnade?
Och när skulle våra röster få ta plats och verkligen bli tagna på allvar?
Och vem skulle hjälpa oss att försöka sätta ord på det vi kändes?
Vem hann vara  intresserad?
Och kunde man som vuxen vara intresserad om man ändå visste hur det var tvunget att sluta?

Skolan var facit.
Inte vi barn.

Och ärligt. Hur många ord ska våra barn egentligen behöva formulera för att vi ska se deras illamående, besvikelse, brist på motivation eller sann glädje?

För mig behövs inga ord eller förklaringar. När ett av de vanligaste problemen lärare upplever idag är att få barn ”motiverade” så räcker det för mig.

En tid för barnen i främsta rum.

Kanske upplever många inom skolan detta inlägg som orättvist och kanske till och med kränkande. Men jag önskar att ni inte väljer att missförstå mig på detta vis. Utan att vi istället tillsammans verkligen på allvar sätter barnen i främsta rum.

För jag VET att innerst inne vill ni också det. Ni vill möta glada och nyfikna barn. Ni vill möta pigga och lustfyllda kollegor. Ni vill låta era hjärtan vara ledande i ett arbete! Ni vill inte jobba i en känsla av otillräcklighet utan snarare i en känsla av nyfiket utforskande. Eller hur!?

Men får ni den plats ni bör ha i systemet?
Kan ni briljera på det vis ni verkligen drömmer om?
Får ni rätt förutsättningar?

För om NI inte får det så kan omöjligtvis våra barn få ta del av det de borde kunna få ta del av. Er undervisning. Det vill säga konsten att visa på under!

Risken är att det blir som att be dig skapa den bästa sockerkakan någonsin och du vet att du kan. Men så får du endast en burk med mjöl och så önskar dig juryn lycka till. Ingen mår bra av detta. Inte du som ska baka och inte vi andra som är tvingade att smaka.

Tid för ärlighet.

Vi måste våga och orka vara ärliga nu. Alldeles för många vuxna och barn inom skolan mår dåligt idag. Vilket självklart ökar till illamående i hemmen också. Pressen, rädslorna, frustrationen och stressen ökar. Och ökar. Och ökar.

Frågan är vem som kan göra ett ärligt försök att sätta stopp för detta?
Vad ska krävas för att vi ska vakna upp på en än högre nivå?
Hur många barn som flickan i filmen ska  behöva gråta sig till sömns för att vi ska ta dem på allvar?

Kanske tycker ni att jag är väl mörk, negativ och domedagsskapande i mina ord. Men jag tycker att ett barn som känner så här är ett för mycket. Jag vet hur detta påverkade mig, mitt liv, familj och omgivning under mina tidiga skolår och jag önskar inte en enda familj, lärare eller barn detta.

Så låt oss mötas och samtala. Inte debattera, skapa vinnare eller förlorare, inte vinna ett krig, röster eller likes! Utan snarare försöka lyfta vår medvetenhet kring problematiken och där barnen verkligen får en röst.

Kommentera gärna detta inlägg. Dela det om du tror det kan påverka dina nätverk. Låt Emmie i filmen få vara ett sätt att kanske få oss vuxna att vakna upp än mer. För det behövs nu. På många plan. Och är det några som visar oss vägen så är det banne mig våra barn.

Kram/Micke

Ps. Tack Emmie för din viktiga och fina film. Ta hand om dig❤️
Ds.
Du missar väl inte att kolla in min Föreläsningsturné  i vår, ”Flytten från Mumindalen.

Kram/Micke❤️🙏🏼❤️

Barnatro FEBRUARI 05, 2020

KOMMENTARER

10 svar till “När barn försöker berätta sanningen.”

  • Mikaela säger: 2020-02-05 kl. 15:10

    Känner igen min 16åring så himla mycket i den här filmen. Som att se henne. Men jag tänker nog tvärtom än mamman i filmen tror jag. Jag låter henne vara hemma om det är för tungt, för jobbigt. Hon arbetar med en depression och ska få göra en adhd utredning snart. Skolan gör inte mycket för att hjälpa. Hon går snart ut nian med underkänt i flera ämnen, kämpat sen klass sju med att få stöd och hjälp. Hon har enorm prestationsångest, det enda hon vill är att klara skolan och kunna gå gymnasiet. Nu är det inte ens säkert att hon kommer in.
    Så när det blir för mycket, när morgonen är extra tung så får hon stanna hemma. Jorden slutar inte snurra, utan hon får en chans till återhämtning och bara släppa. Tror det är minst lika viktigt. Kraven är så höga.

    Mvh mamma med utmattningsdiagnos i ryggen.

    • Micke Gunnarsson säger: 2020-02-05 kl. 15:44

      Läser dina ord och önskar er lycka till med hela mitt hjärta.
      Ta hand om dig och er.

      Kram/Micke

  • Gunilla säger: 2020-02-05 kl. 16:37

    Jag tänker att det var det här som fick mig att lämna jobbet som skolchef. Den maktlöshet jag kände när jag mötte barn som mådde dåligt, föräldrar som kämpade och skolpersonal på alla nivåer som försökte. Där vi visste att det fanns saker vi skulle kunna åstadkomma tillsammans om vi fick utrymme men det enda som i slutändan räknades var en budget i balans. När ska kommunerna prioritera barnen?! När skannat än tillrättalagda snygga skyltfönster visas upp? På pappret såg det nog ut som om jag hade makten men så kändes det inte.

  • Christina Nilsson säger: 2020-02-05 kl. 17:51

    Hej
    Känner igen denna situation med min son på 13 år.
    Periodvis så tar han sig inte till skolan, det kan vara hur bra som helst (tror jag ) på morgonen men det är just steget att klä på sig jacka och skor och gå till skolan, han säger själv att när han väl är i skolan går det bra.
    Dagar jag är ledig kommer han sig alltid iväg utan problem.
    Det är när jag börjar 07.00 han inte kommer iväg ibland , jag brukar ringa hem å höra så han är vaken och om det går bra,
    Han försöker verkligen, och han säger själv att han inte vet varför det blir så…
    Han brukar ha egna förslag på vad han ska göra för att kunna ta sig till skolan men det funkar inte. När han blir hemma brukar han säga att han ska försöka till andra lektionen men då blir han orolig för vad vänner ska säga å fråga och blir hemma resten av dagen.
    Vad tycker du jag ska göra eller säga? Hur kan jag hjälpa mitt barn?
    Mvh Christina Nilsson Ljusdal

  • Jens-Petter säger: 2020-02-05 kl. 21:52

    Den tjejen!
    Vilken talang och full av kreativitet ❤
    Så dubbelt sorgligt att livet i skolan inte kan få henne att blomma ut. Istället kampen och nederlaget hon får resa sig ur själv.
    Jag tror på henne ❤
    -Hälsa henne det!

    • Micke Gunnarsson säger: 2020-02-13 kl. 10:16

      Absolut!

  • Petra säger: 2020-02-08 kl. 17:01

    Kämpar tillsammans med min son som är 12 för att han ska orka gå till skolan. Han är smart o duktig i alla ämnen men känner sig otrygg o testad av klasskompisar jämt o ständigt vilket tröttar ut honom. De är en väldigt stor klass o det tillkommer nya klasskamrater varje termin känns det som..

    Sååå svårt att veta vad jag ska göra som mamma o dessutom är jag o hans pappa skilda sedan fem år o det gör det inte bättre. I veckan sa sonen att han ville bo hos mig mer för att slippa flytta varannan vecka… Kanske det är en pusselbit som kan hjälpa men jag vet inte. Ibland känner man sig vilsen som vuxen också…

    Tack för dina fina inlägg o tack för en fin film!

    • Micke Gunnarsson säger: 2020-02-13 kl. 10:17

      Inte enkelt min vän. Önskar er all lycka till och att försöka ta en dag i taget.
      Kram/Micke

  • Christina Nilsson säger: 2020-02-10 kl. 19:48

    Varför togs mitt inlägg bort??

    • Micke Gunnarsson säger: 2020-02-13 kl. 10:16

      Jag hade bara missat att godkänna det.
      Kram/Micke

Lämna ett svar


NU FINNS BILJETTERNA ATT BOKA FÖR MIN SVERIGETURNÉ VÅREN 2020!

Nu finns biljetterna ute för bokning! Ser fram emot att få träffa er. Jag kommer under en helkväll vilja beröra, skratta, men även tala allvar kring just tiden vi lever […]

”FLYTTEN FRÅN MUMINDALEN.” – TURNÉ VÅREN 2020

Nu är det alltså äntligen dags för Herr Gunnarsson att ge sig ut på en egen Sverigeturné! ”FLYTTEN FRÅN ….” Det ska bli så kul att träffa alla er där […]

Vad hände 2019 och vad vill jag ska hända 2020?

Invecklingens år! Tänkte på något sätt göra ett inre och yttre årsbokslut. Och även en slags rikting inför 2020. 2019 har varit ett minst sagt viktigt och utvecklande år på […]

SENASTE FRÅN INSTAGRAM

FÖR BOKNING OCH KONTAKT



Kontaktuppgifter

MICKE GUNNARSSON.